Somliga av världens ledare har fortfarande en övertro på atombomben som potenshöjande medel.
Militärt är Bomben närmast värdelös, eftersom det är få situationer där den kan användas utan att man skadar sig själv. Säkerhetsmässigt är atomvapen oftast kontraproduktiva, eftersom de leder till att länder som hotas antingen skaffar egna bomber eller rustar upp på andra, militärt effektivare sätt.
När Pakistan skaffade kärnvapen, gjorde Indien det också. Ingen sida uppnådde någon fördel, men två fattiga länder kastade bort en massa pengar som hade behövts till annat. Irans påstådda kärnvapenplaner har lett till att Iandets traditionella rival vid Persiska viken, Saudiarabien, frenetiskt bygger upp sina konventionella stridskrafter. Till men för Irans säkerhet. Och så vidare.
Saudiarabiens upprustning är ett större hot mot Iran än Israels konstanta vapenskrammel, som i sin tur i första hand syftar till att avleda uppmärksamheten från landets ockupations- och koloniseringspolitik. Israel har haft kärnvapen i årtionden, utan att de förbättrat landets säkerhet. Tvärtom, om det nu är så att iranierna verkligen försöker skaffa kärnvapen, är det uppenbart att de bland annat triggats av Israels kärnvapeninnehav.
Propagandamedel
Irans trotsiga kärnenergiprogram har nationalistiska förtecken, men är också ett försök från regimens sida att avleda uppmärksamheten från förtrycket och andra inre problem. Det gäller i ännu högre grad den nordkoreanska regimen, som redan har (några få) kärnvapen.
Dessa används både som ett propagandamedel inåt och som ett instrument för utpressning utåt. Kärnvapenprogrammet har bland annat använts för att utverka olja, mat och annat bistånd från väst.
Det hör till historien att det var USA som introducerade atomvapen på den koreanska halvön. General MacArthur hotade att sätta in kärnvapen i Koreakrigets slutskede. Planer som dess bättre stoppades av president Truman. Sedan höll USA atomvapen i lager i Sydkorea fram till 1991. Skulle läget skärpas, är det inte omöjligt att USA åter placerar taktiska kärnvapen i Sydkorea. Då är cirkeln av hot och fruktan sluten.
USA svarade också för de första uranleveranserna till Iran – på shahens tid. Medan det var Sovjetunionen som hjälpte Nordkorea att komma igång med sitt kärnenergiprogram.
Dubbelspel och hyckleri
Allt detta må vara glömt i väst, men det är inte glömt i Nordkorea eller Iran. Där ser man fördömandena från länder som redan har kärnvapen som dubbelspel och hyckleri. Nu är anden delvis ute ur flaskan, och militärt kan USA inte göra mycket åt saken. USA har också agerat föredömligt lugnt och sansat på Nordkoreas senaste provokationer, väl vetande att ingen tjänar på en upptrappning.
USA och Västeuropa bör lägga av sina koloniala attityder och försöka övertyga ledarna i Iran och Nordkorea om att de är bättre betjänta av samarbete än av att satsa dyrbara resurser på vapen som de ändå inte kan använda utan att själva bli tillintetgjorda.
Dags att nedmontera
Sedan är det viktigt att de stora kärnvapenländerna föregår med gott exempel och börjar nedmontera sina arsenaler av stridsspetsar och missiler. I stället för att modernisera domedagsvapnen. Det skulle sända en signal om att kärnvapnen är väg att fasas ut, inget som tillhör framtiden.
Ekonomiska sanktioner har hittills visat sig verkningslösa, eller rentav kontraproduktiva. Man hjälper inte iranierna eller nordkoreanerna genom att isolera länderna från kontakter utifrån. Tvärtom borde vi öka de ekonomiska förbindelserna med både Nordkorea och Iran. Bojkotter och hot stärker regimerna, försvagar dem inte.