Dags att förnya alliansen
Foto: SOFIE WIKLUND
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tyvärr var det sämre med talet. En ganska träig uppläsning av ett manus som inte var så lysande att han borde känt sig bunden av det.
Så är det för kristdemokraterna. Just nu vill det sig inte på den stora arenan, även om det finns potential. Hela alliansen går knackigt i opinionsmätningarna, men det är kristdemokraterna som hänger på gärsgården (eller tunet). Och det är också kristdemokraterna som fått ta de största smällarna i de frågor där alliansen har eller är på väg att jämka samman sig. Bensinskatten. Vårdnadsbidraget. Könsneutrala äktenskap. Och så vidare.
Ändå drar Göran Hägglund en lans för alliansen i en intervju i Svenska Dagbladet i går.
- Jag vill att vi återfår den känslan vi hade i valrörelsen, att vi arbetar i armkrok med varandra. Där ligger framgången.
Hägglund vill att partierna i alliansen skall skapa en gemensam stab som kan konfrontera den undanglidande socialdemokratin och de andra oppositionsparterna.
Det är rätt tänkt. Men det är ju märkligt att det skall behöva komma från den partiledare som betalat det högsta priset för alliansen. Och bara dagen innan denna intervju så desavouerade statsminister Reinfeldt Göran Hägglunds försök att nå en kompromiss i äktenskapsfrågan: nämligen en gemensam samlevnadsbalk, med en äktenskapslag och en partnerskapslag.
Ännu en gång är det alltså kristdemokraterna som skall betala.
Jag tycker det är olyckligt. Först och främst därför att man destabiliserar alliansen om man maler ner en av hörnpelarna.
Sedan är jag också mycket skeptisk till värdet av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Kampen för att personer av samma kön skall kunna ingå äktenskap liknar för mig en aktivisternas stormning av (små)borgerlighetens sista bastion. Den påminner inte alls om några som drar på sig fracken för att kräva tillträde till en fest de tidigare inte varit välkomna vid.
Men jag skall väl erkänna att jag inte tycker att det är världens viktigaste fråga. Så det viktigaste för Alliansens del är trots allt att hantera frågan nu och nå en lösning så att man slipper dras med den längre än nödvändigt.
Kanske är det därför Göran Hägglund så gärna ser framåt, mot en mer enad front utåt och en mer konstruktiv konfrontation med socialdemokraterna. För även om senaste Sifomätningen gav alliansen ungefär 40 procent stöd, medan oppositionen räknade in drygt 56 procent, så finns det möjligheter.
I valrörelsen var det alliansen som gjorde att människor kände sig sedda, och som gav lösningar på de problem väljarna upplevde fanns. Det var exempelvis alliansen som hade både verktygen och viljan att bryta utanförskapet, medan socialdemokraterna blev bidragspartiet.
Sedan dess har jobbpolitiken i retoriken tyvärr ibland urartat till att likna en skiva som hakat upp sig. Då är det ingen som känner sig sedd längre. Arbetet, hur välgörande det än är, har blivit mål istället för medel. Drömmen om ett annat Sverige reduceras till drömmen om en högre förvärvsfrekvens.
Men socialdemokratin står lika handfallen inför framtiden som tidigare. Opinionsframgångarna beror till hundra procent på missnöje med regeringen, och till noll procent på egna insatser. Med framgångarna förändrades det inre samrådets omprövning till handlingsförlamning. Den egna politiken har, i rädsla för att göra något fel, blivit att inte göra någonting. Väljare som kostat så lite möda och så lite övertalning är lätta att förlora.
Om regeringspartierna gör som Göran Hägglund vill och väcker nytt liv i alliansen, finns därför alla möjligheter att återvinna väljarnas förtroende.