Gårdagens besked om att Gotlands Turistförening (GTF) föreslås försättas i likvidation var överraskande och mycket tråkigt.
Generaliserar man grovt kan man dela in reaktionerna i två läger: de som tycker att det är självklart att regionen ska värna och finansiera besöksnäringen genom GTF, och så de som tycker att regionen inte ska sponsra verksamheten alls, den ska skötas helt på marknadsmässiga villkor.
Båda har sina poänger.
Tidigare har kommunen köpt tjänster av föreningen och för detta betalat en klumpsumma varje år. I takt med att reglerna ändrats och blivit tydligare blev det ogörligt att fortsätta på det viset. Tjänsterna måste upphandlas och därav den nu pågående upphandlingen av "turisttjänster" som man även slagit ihop med "näringslivstjänster".
Det underskott som nu inte längre går att blunda för har man skjutit framför sig i många år. Att ingen slagit i bromsen tidigare är märkligt, tidigare styrelser och ledningar borde självklart ha agerat, revisorerna borde ha haft synpunkter.
Men kanske var just tryggheten i de kommunala pengarna det som gjorde att inget gjordes?
Det pressmeddelande som Gotlands Turistförening i går gick ut med gick i stora delar ut på att kommunen, numera regionen, lämnat föreningen lite vind för våg och inte heller uppfyllt mer eller mindre outtalade löften.
Flytten till de nya lokalerna verkar ha varit spiken i kistan.
Regiondirektör Bo Dahllöf menar dock att föreningen haft tid på sig att anpassa sig till de minskade bidragen och att regionen inte har representation eller inflytande i föreningens beslut och förehavanden. Han garanterade också att regionen ska gör allt för att verksamheten inte ska tappa tempo utan fortsätta tills en ny aktör har upphandlats.
För en pragmatiskt lagd person verkar det onödigt att lägga ner en förening som levt sedan 1896, som byggt upp en fantastisk kompetens och dessutom har en budget i balans för 2011.
Föreningens underskott är en skuld till regionen på 3,2 miljoner, pengar som regionen sannolikt inte kommer att få tillbaka. Att efterskänka skulden till en verksamhet som inte har förmåga att anpassa sig till ramarna vore förödande, men nu handlar det om en verksamhet som gjort sin läxa och är på rätt köl.
Samtidigt finns nu chansen att bygga upp något nytt från grunden.
Relationerna mellan GTF och regionen verkar något kylslagna men att skylla på varandra gagnar föga. Nu gäller det att hitta en pragmatisk och bra lösning för Gotlands bästa.