LEDARE
Val avgörs på valdagen.
Så brukar de flesta kommentera opinionsundersökningar, lite oftare när det egna partiet får dåliga siffror men även de partier som får plus i en mätning är smärtsamt införstådda med hur snabbt det kan ändra sig.
Sifos senaste undersökning ger Centerpartiet 2,8 procents stöd. Felmarginalen gör att det kan vara så högt som 3,8 procent men inte ens det kan beskrivas som något annat än ett nederlag.
Det skulle vara otroligt intressant att vara en fluga på väggen när partiledningen nu drar slutsatser och kalibrerar sin kommunikationsstrategi. Än finns ingen anledning till panik men att vifta undan allt med att det är långt till valet är lika kontraproduktivt. Det gäller att både sitta still i båten och ro som attan, en balansakt som kräver fingertoppskänsla och goda rådgivare.
Det värsta som skulle kunna hända nu är kanske nån misslyckad pr-kampanj som ytterligare skulle distansera partiet från sina kärnväljare. Läkningsprocessen efter idéprogramsarbetet pågår fortfarande.
Samtidigt finns det en stor revanschlusta i partiet och stödet för Annie Lööf är än så länge orubbat.Hade hon inte varit just en hon så hade hon med stor sannolikhet också förutspåtts en lysande framtid även av politiska motståndare.
Men det är något med Centerpartiet och deras företrädare som är kvinnor som av nån anledning provocerar somliga utöver vad som är rimligt. Som Karin Pettersson, politisk chefredaktör för Aftonbladet, som läst Maud Olofssons bok ”Jag är som jag är” och funnit att Olofssons politiska drivkraft är.... sossehat (!).
För den som läst boken med lite mindre rödfärgade glasögon säger denna analys nog mer om Karin Pettersson än om Maud Olofsson.
Och frågan är också att om det kallas hat att vilja ersätta sossepolitik med centerpolitik, vad ska man då kalla den orimliga skadeglädjen som ökar i takt med att stödet för C minskar?