Annie Lööf tjuvstartade Centerpartiets dag i Almedalen med en förstasida i gårdagens GA. Klart att hon är mån om att stärka partiets position i ett lite kantstött centerfäste som Gotland.
Men Annie Lööfs färjelöfte klingade ju tyvärr lite ihåligt. Det var mest ett försök, kanske ett framgångsrikt sådant, att ikläda sig rollen som Gotlandsvänligaste parti i alliansen. Samtidigt som läget, inför förhandlingar och upphandling, gör det mycket svårt att ge några konkreta löften.
Därmed kan man arkivera Annie Lööfs färjeutspel med alla andra luftiga pastejer med bismak av desperation från alliansens mindre partier.
Tyvärr tror jag att sådana utspel får dem att framstå som svaga snarare än starka. Det är naturligtvis förödande när ett parti i regeringsställning framstår som svagt.
Men för Gotland är det positivt när partiledare erbjuder sig att driva vår sak.
Söndagens manifestation för lägre färjepriser väckte verkligen en fråga som genljudit genom hela Almedalsveckan. Men hur framgångsrikt har Gotlandsupproret varit?
Den som förväntade sig omedelbara konkreta resultat hade för högt uppskruvade förväntningar. Det man kunde hoppas på är ungefär det som också har uppnåtts. En klar framgång, men bara i början på en lång process som ska leda fram till ny upphandling och nytt avtal.
På en punkt - den mest akuta - har Gotland inte fått fullt genomslag för färjefrågan. Ingen ledande politiker - inte heller Annie Lööf - har vad jag noterat tagit i frågan om vad som kan göras åt dagens prisnivåer under det rådande avtalet.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd halkade med tungan och tänkte högt om ett system för Gotlandstrafiken där de statliga pengarna följer resenären. Och således skulle pengarna kunna gå till exempelvis ett flygbolag istället för färjan.
För ansvariga ministrar är det sällan en god idé att tänka högt utan att ha något på fötterna. Men jag tror verkligen att Gotland har mycket att vinna om man på något sätt kan skapa konkurrens på persontransporter och frakt mellan Gotland och fastlandet.
I slutet av maj intervjuade jag regionfrågeexperten professor Åke E Andersson. Han menade då att de långsiktiga riskerna med stigande bränslepriser inte är så stora. Det är konkurrenssituationen som är viktigast för transportkostnaderna.