Den brittiska journalisten Duncan Campbell vet hur man bygger upp en story. I torsdags twittrade han kryptiskt om ett avslöjande han skulle göra: det fanns ett EU-land som i hemlighet samarbetade med den brittiska signalspaningsbyrån GCHQ. Därtill skulle han berätta om landets superhemliga kodnamn.
Campbells kring 600 följare på Twitter bet förmodligen på naglarna. Han skulle avslöja det hela under en hearing i Europaparlamentet, dit Campbell hade blivit kallad i egenskap av expert på underrättelsefrågor. Han rådde sina följare att lyssna på anförandet.
Till slut kom det: Sverige var EU-landet ifråga. Vårt ytterst hemliga kodnamn var ”Sardine”. Och enligt Campbell har Försvarets radioanstalt fört ett samarbete med såväl brittiska GCHQ som den amerikanska signalspaningstjänsten NSA. FRA ska ha tillåtit dessa att använda sig av undervattenkablar i Östersjön som endast Sverige har tillgång till.
Historien hade förvisso kunnat bli ett stort scoop, om inte större delen av informationen redan var känd sedan tidigare. SvD-journalisten Mikael Holmstöm hade nämligen redan 2011, i sin bok ”Den dolda alliansen”, skrivit att Sverige gick under kodnamnet Sardine. Detta var alltså ingen större nyhet.
Och att vi arbetar tillsammans med andra länder gällande underrättelsearbete borde inte förvåna någon. Det har pågått under lång tid, vilket även statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sade i en kommentar till Dagens Nyheter under fredagen.
Dessutom står det uttryckligen i den så kallade FRA-förordningen från 2008 att Försvarets radioanstalt får samarbeta med andra länder i signalspaningsfrågor, under förutsättningen att det gynnar den nationella säkerheten och Sveriges statsledning.
Det mest intressanta med den information som Campbell delgav var den roll som FRA sägs ha spelat i samarbetet. Han påstår att Sverige har haft en avgörande betydelse för den massövervakning som den så kallade visselblåsaren Edward Snowden avslöjade tidigare i år. FRA beskrivs som en aktiv och medvillig samarbetspartner.
Det verkar som att FRA har haft utrymme i lag att agera såsom har skett. Det är självklart att Sverige samarbetar med andra länder gällande underrättelseinhämtning. I en värld där säkerhetshoten är globala, vilket är fallet gällande exempelvis terrorism, vore något annat konstigt.
Men var går egentligen gränsen – där stater fortfarande kan värna den nationella säkerheten utan att människors integritet blir lidande? Det är en fråga som förtjänar att vara i blickfånget mer än vad den är i dag. Ju mer tekniskt avancerat vårt samhälle blir, desto större blir möjligheterna att spionera på medborgarna.
Campbells största bidrag är inte den information som han har delgivit. Framförallt har han sett till att integritetsfrågan återigen har hamnat högst upp på agendan.