Så var då en ny kampanj i gång.
För att än en gång manifestera Gotlands självklara rätt att vara en del i det svenska infrastruktursystemet.
Den enda väg som ifrågasätts med jämna mellanrum och den enda väg som alltid ska kosta mindre än den gjorde förut. I vart fall som utgångsläge. Protester och namninsamlingar har tidigare stoppat de största försämringarna.
Nu är frågan om det hjälper ännu en gång.
Ett samfällt Gotland tar nu strid där höjdpunkten blir en stor aktion/demonstration den 1 juli, invigningsdagen på årets Almedalsvecka.
Protesterna lär inte gå övriga Sverige obemärkt förbi, frågan är om budskapet kommer att gå fram. Att det handlar om vår landsväg, vår livsnerv och förutsättning för att vår ö ska kunna samverka med övriga Sverige och resten av världen.
Risken finns att det blir pittoreska inslag i riksmedierna med arga gotlänningar i traktorer men att själva budskapet blir mindre tydligt.
Gruppen anhöriga/sommarboende/utflyttade har stor betydelse i att kommunicera vad problemet är och hur allvarligt det är.
En fråga som kan verka perifer, men som alla kan identifiera sig med, är vikten av att kunna bibehålla kontakten med släkt och vänner. Om det kostar tusentals kronor för en familj att hälsa på sina kusiner eller mor- och farföräldrar så drar man sig självklart för att bosätta sig på Gotland. Här blir hela problematiken både tydlig och brutal.
Den viktigaste frågan är dock att såväl gods som människor ska kunna ta sig till och från ön på ett enkelt och prisvärt sätt, alla dagar på året.
Ett grundkrav är att jämföra gotlandstrafiken med Hallandsåstunnlar och Förbifart Stockholm-projekt, inte som man gjorde förut, med hur stor andel Gotlandstrafiken hade av Rikstrafikens budget. Kanske kan förståelsen blir större när nu trafiken ligger under Trafikverkets ansvar.
Ser man till vad motorvägar, järnvägen, broar och tunnlar kostar och jämför den med vår enda landsväg så blir investeringar och driftskostnader mer realistiskt jämförbara.
Engagemanget behöver vi nog inte tvivla om, det finns och kommer att synas den 1 juli. Det är hur vi kommunicerar problemet och budskapet som alla krafter måste gå till. Och det måste göras genom ett anfall på bred front, genom alla till buds stående kanaler.
Vi lever under en moderatstyrd regering, därför vilar ansvaret särskilt tungt på Gustaf Hoffstedt, Lena Celion med flera att få sina partikamrater på berörda departement att inse allvaret.
Sen får inte Annie Lööf, näringsminister, Anders Borg, finansminister, och Catharina Elmsäter-Svärd, infrastrukturminister, lämna Gotland efter Almedalsveckan utan att budskapet glasklart gått fram!