LEDARE
Debatten efter SVT:s Uppdrag Granskning om det vänsterextrema våldet klädde av vänsterns romantisering av det ”fina våldet” lika effektfullt som Janne Josefsson klädde av Revolutionära Fronten i själva programmet.
Allt var fel: Granskningen var fel, Janne Josefsson var fel, det var fel att intervjua Sebbe Staxx, det var fel att jämföra med högerextremister, det var fel att inte sätta våldet mer i relation till det högerextrema… Man måste fråga sig hur vänstervåldet ska granskas för att det ska anses godkänt?
Det är befriande att se Jonas Sjöstedt (V) ta öppet avstånd, liksom Jonas Wikström, ledarskribent för socialistiska Flamman. Men utan att dra några andra paralleller i övrigt (nota bene) så har vänstern samma problem som Sverigedemokraterna med sina ”fotsoldater”. Den stora och avgörande skillnaden är att för Vänsterns del finns ingen fernissad fasad som upprätthålls som en illusion som i SD.
Det finns dock ändå ett problem med hur man ”matar” sina fotsoldater med budskap byggda på att utmåla borgerliga partier som bovar och banditer som har ett enda syfte och det är att trampa på vanligt folk så att de rika kan bli rikare.
LO Västs kampanjfilm med en ”doktor” från Försäkringskassan som går runt på en kyrkogård och i Alliansens namn ropar till de döda i gravarna att de ska pallra sig i väg till Arbetsförmedlingen till exempel. Och nyligen den delvis ABF:producerade kampanjfilmen inför EU-valet där man påstår att ”Högern” inte vill att folk ska rösta i valet.
När kritiken kommer hänvisas det ofta till ironi. Samma förklaring som programledaren i Sveriges Radio, Ametist Azordegan, hade till sin tweet om att hon tyckte att det var dags att Janne Josefsson ”kom ut som nazist” under sändningen av programmet om Revolutionära Fronten. ”Jag IRONISERADE” förklarade hon dagen efter.
Det finns också en icke oansenlig skara debattörer och politiskt aktiva som fortsätter att beskriva vänstervåldet som självförsvar av modiga människor som slåss för demokratin. Får man dessutom ständigt se dessa budskap från respekterade organisationer som LO och ABF där svenska borgerliga partier framställs som onda och antidemokratiska är det klart att kamplusten stärks och legitimeras.
Att avslöja, beskriva och granska våldsverkare som dem i AFA och RF betyder inte att samhället nonchalerar den utbredda högerextremismen eller att man förminskar det högst närvarande hotet dessa utgör genom sin inmarsch i våra demokratiska församlingar.
Väljer vi att titta bort när människor använder demokratin som täckmantel för att få misshandla människor på måfå, anse det som självförsvar att attackera bostäder med yxor och brandbomber, då är det inte demokratin vi vill värna, tvärtom.
Att det går att bemöta rasism och nazism på andra, långt mer effektiva sätt, har nyligen bevisats i Jönköping. Och inte minst, välja vilket tonläge och vilka budskap som används i olika kampanjer som sprids som löpeldar i sociala medier, utan innehållsförteckningen: obs ironi.