En bekant till mig hävdade att han måste vara allergisk mot pyttipanna. Han fick alltid en sådan huvudvärk dagen efter. Kunde det inte bero på ölet och snapsarna? Nej, nej. Varje sådan antydan viftades resolut bort.
Själv tvingades jag smita ut från gårdagens budgetdebatt i Regionfullmäktige för att leta upp ett par huvudvärkstabletter. Kanske berodde det på den pyttipanna som serverades. Debatten om en mångmiljardbudget kom i hög grad att handla om en uppräkning av, och kommentarer kring, diverse små reformer och de små skillnader som föreligger mellan partierna. Av en stor helhet blev det små, små flottiga bitar.
Därför uppskattade jag att Lars Thomsson (C) försökte debattera på en mer övergripande och sammanhängande nivå. Vad är det syftet med politiken? Vad är de stora systematiska bristerna i den rödgröna maktutövningen?
Nog ligger det något djupt problematiskt i att de rödgröna kan presentera en budget med ett i sammanhanget knappt synbart överskott (12,5 miljoner), när det just trillat in 100 miljoner extra från skatteutjämningssystemet och 50 miljoner från skattehöjningen.
En trygg välfärd kräver en stabil ekonomi och långsiktighet. När det blir brandkårsutryckning kan det bli så att barnen spolas bort med badvattnet.
Budgeten säger heller inte nödvändigtvis så mycket om inriktningen på politiken och utvecklingen av Gotland. Exempelvis har de rödgröna fumlat med företagsklimatet och tillväxtfrågorna. Det får oerhörda effekter över tid exempelvis när Gotlands befolkningsutveckling halkar efter övriga Sveriges. Region Gotland får inte de resurser man kunde ha haft, om näringslivet utvecklats bättre och fler arbetstillfällen hade skapats, vilket Lars Thomsson också pekade på.
Jag är inte säker på att jag alltid har samma syn på näringslivs- och tillväxtfrågor som Centerpartiet på Gotland. Så var det exempelvis inte under förra mandatperioden, då Centern ledde den borgerliga majoriteten på ön. Men det är verkligen så att tillväxtfrågan är avgörande för Gotlands framtid. Den förtjänar mer uppmärksamhet än när regionstyrelsens ordförande slår upp ”näringsliv” på wikipedia och förklarar att även kommunala myndigheter är en del av det.
Även hälso- och sjukvårdsförvaltningens utredning Struktur 2015 – och de politiska beslut som följde i dess spår – blev ett ämne under gårdagens debatt.
Jag undrar om det inte finns mer att göra åt sjukvårdens organisation – i hela Sverige – för att få ut mer av de resurser vi satsar.
Tankesmedjan Reforminstitutet publicerade i går en rapport om hur organisation, arbetstidsavtal med mera gjort att svenska läkare arbetar färre timmar och träffar färre patienter än läkare i andra länder.
Stefan Fölster, vd för Reforminstitutet, beskrev situationen:
– I Sverige finns jouravtal som är olika lokalt. På vissa håll kan läkare som arbetar obekväma arbetstider få långa arbetstider, men det räcker med fyra jourhelger för att få fem veckors ledighet utöver semestern.
För 40 år sedan hade en läkare nio patientbesök om dagen. I dag är samma siffra 3,8. När både läkare och patienter samtidigt klagar över att läkarna inte kan ägna varje patient tillräckligt mycket tid – ja, då måste det vara något som gått snett.