I onsdags fattade riksdagen beslut om att regionstyrelsen ska få kalla sig regionstyrelse och regionfullmäktige ska få heta just regionfullmäktige. Från årsskiftet. Därmed vidimerade riksdagen det beslut som fullmäktige på Gotland fattade i februari.
Gotland må ha berövats sina regementen, men å andra sidan har riksdagen blivit Gotlands transportkompani.
På måndag ska det som snart lagligen kan kallas regionfullmäktige behandla strategisk plan och budget för 2012 till 2014. Även om skillnaderna inte är jättestora mellan majoritetens och oppositionens förslag så hoppas jag på en intensiv debatt om det kommunala uppdraget. Eller det regionala uppdraget.
Det är dock inte i fullmäktige som de svåraste besluten fattas. Ramarna sätts på en alltför övergripande nivå. Besluten i nämnderna har mer kött och blod. Det är framförallt där de svåra prioriteringarna görs. Och i slutänden är det också i nämnderna det avgörs, om resultatet stämmer överens med budgeten.
Oavsett om allt går enligt plan för de rödgröna på måndag, och det lär det göra, så återstår nästan allt det svåra.
Hur ska hälso- och sjukvårdsnämnden sluta blöda? Hur ska tekniska nämnden trassla sig ur sina åtaganden i delar av snöröjningen? Var ska nämnden hitta mer pengar och fler besparingar? Hur ska kultur- och fritidsnämnden få föräldrarna att ta över driften av kommunala verksamheter som redan existerar? Vad ska barn- och ungdomsnämnden göra åt rektorernas förslag om nedläggning av landsbygdsskolor och hur ska gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden lösa sina besparingar och lokalfrågor? För att ta några exempel.
Budgeten ger ramar och riktlinjer, men den ger få svar och praktiska lösningar. Allt det återstår att göra. Djävulen bor i detaljerna.