Statsminister Fredrik Reinfeldt berömmer sig om att stå för Sveriges enda regeringsalternativ. Det är en sanning idag. Hur det blir efter valet 2014 verkar fortsätta att vara en öppen fråga. Ett etablerat samarbete av fyra partier räcker inte långt om inte alla partierna ingår i regeringsunderlaget i riksdagen.
Om det vet vi inget än men det verkar allt troligare att ett eller två av Alliansens partier kommer att hamna under fyraprocentspärren och då räcker med största sannolikhet inte regeringsbasen till.
Det stora borgerliga partiet verkar inte heller ta något ansvar för att hjälpa sina mindre samarbetspartners. Tvärtom verkar moderaterna nu vara på väg att ta över de andra partiernas hjärtefrågor.
Först var det skolpolitiken, som statsministern ägnade stora delar av sitt jultal åt. Och nu i helgen klev två ledande moderater en bra bit in på kristdemokraternas revir och aviserade en delvis ny syn på valfriheten inom välfärden.
Det är i och för sig ett steg i rätt riktning om moderaterna kommmit fram till att inte tvinga på kommuner och regioner ett lagstadgat valfrihetssystem. Men utspelet från finansmarknadsministern Peter Norman (M) och riksdagsgruppledaren Anna Kinberg Batra (M) var uppenbarligen inte förankrat hos, eller ens förmedlat till, kristdemokraterna och försatte Göran Hägglund i en knepig situation.
Blockpolitiken levererar i bästa fall tydliga regeringsalternativ men minskar samtidigt väljarnas utrymme för mer tydliga egna ställningstaganden. Hur ska en centerpartist som vill undvika moderaternas storstadsinriktade politik rösta? Eller en folkpartist som inte gillar moderaternas njugga inställning till försvaret?
Jag tror inte att jag kommer att bli bönhörd men nog skulle det vara intressantare, om än inte enklare, om alla röstade på det parti man tycker ligger närmast de egna uppfattningarna och vi sedan lät partierna efter valet förhandla fram en regering beroende på hur stort stöd de fått av väljarna.
Vänsterkant
Justitieminister Beatrice Ask (M) kritise-
rar domstolarna för att de inte tillämpar
den tydliga och breda straffskärpningsre-
form regeringen genomdrivit trots hård
kritik från bland andra Advokatsamfun-
det och Lagrådet.
Med tanke på att långa fängelsestraff är
mycket dyra och rätt ineffektiva för att
minska brottsligheten borde hon kanske
inte vara så missnöjd.