Vad stort sker, sker tyst, sägs det. Man märker sällan de stegvisa, omvälvande förändringarna av samhället förrän långt efter att de har fullbordats. Drygt femton år efter Sveriges inträde i EU går en problematisk förändring i den svenska demokratiska traditionen att avläsa. Framtagandet av våra lagar sker inte längre med samma förankring i samhället.
Därmed håller en hörnsten i vårt statsskick på att urholkas.
1900-talets svenska demokrati byggde på att politiker lyssnade på företrädare för näringslivet, forskningen och ideella organisationer. Målet var att ta fram gedigna lagar med bred acceptans, som kunde hålla länge.
Så kom EU-inträdet. Det har medfört en stor mängd positiva förändringar för Sverige, och är en lysande idé i grunden. Men det finns problem. Ofta lyfter man fram bristen på demokratisk förankring, alltså att besluten fattas av institutioner som ingen har valt. Men på ett sätt är det ett mindre bekymmer än att besluten förbereds och implementeras i tystnad. Direktiven som EU-kommissionen spottar ur sig på löpande band är alltför ofta ogenomtänkta, otydliga och mycket svåra att ändra.
Farorna med detta är stora. Med 23 språk och 27 medlemsländer går det sällan att debattera lagförslag över nationsgränserna. Tyvärr fungerar inte heller den nationella debatten. I Sverige avslutas åsiktsutbyten om EU-regler nästan alltid tvärt med trumfkortet att det hela är Bryssels fel.
Läser man ett svenskt lagförslag idag är huvudargumentet dessutom inte sällan att förslaget måste gå igenom för att EU redan har bestämt det. Det går att komma med hur många bra argument som helst för att förslaget är dåligt. Det spelar ingen roll. Det måste genomföras.
Är ett beslut däremot fattat nationellt går det att sätta press direkt på de ansvariga genom media och personliga kontakter. Det går också att förvänta sig en reaktion. Synpunkter på EU:s lagar, som redan påverkar oss lika mycket som våra egna, måste däremot föras genom politiker och tjänstemän på slutna möten. I floden av frågor som forsar genom kommissionen, där saker och ting arbetas fram, drunknar en hel del.
EU har vissa drag av en stat, inte minst i sättet regler kommer till på. Men oavsett vad man tycker om detta är det tydligt att unionen idag skiljer sig från exempelvis USA när det gäller möjligheterna till effektiv politisk debatt.
Det behövs ett meningsfullt samtal om kommande EU-lagar på nationell nivå, och då en diskussion som inte bara handlar om fördelarna och nackdelarna med medlemskapet. Varje fråga om nya konkurrensregler eller ändrat jordbruksstöd kan inte betyda att vi borde gå ur EU. Men det nationella räcker inte. Om de ökande demokratiska inslagen i EU inte bara ska vara en chimär borde debatten breddas över nations- och språkbarriärerna.
Efter femton års medlemskap har något obehagligt fått ske obemärkt. Vi håller på att förlora kontrollen över en viktig del av vår demokrati. Men det stora problemet är inte Bryssel. Det är tystnaden. Den måste brytas.