Bryr vi oss om de hemlösa?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Politikerna som var inbjudna verkade mena att de inte kunde göra så mycket mer för de hemlösa än att ge en tak-över-huvudet-garanti. Viljan att förändras måste komma inifrån den hemlösa.
Jag kan hålla med om att det är av största vikt att man som hemlös har en plats att vara, där man kan få rena kläder, mat och en säng att sova i.
Man måste komma en bit upp och få huvudet över vattenytan för att överhuvudtaget orka börja fundera över hur man ska gå tillväga för att komma ur sitt missbruk och börja etablera sig i samhället.
När man är nere på botten så känns nog vägen upp dit alldeles för lång för att man ens ska orka tänka över hur man ska ta sig upp.
Har inte valt hemlöshet
Jag tror annars att politikerna och många med dem har missförstått problemet. De menar att de hemlösa har valt sin situation och att de kan välja att ta sig ur den närhelst de önskar.
Min syn är denna: anledningen till att de hemlösa som vi har i Sverige idag inte lyckas ta sig ur sin situation är att de har förlorat sin tro på mänskligheten. De behöver bygga upp detta förtroende igen.
Jag ska försöka tydliggöra vad jag menar genom att använda ett begrepp som författaren Johan Asplund myntat; abstrakt socialitet.
Han menar att i bondesamhället rådde det konkret socialitet. Man levde i mindre samhällen där människor kände varandra och bemötte varandra som människor, inte som roller.
I dagens moderna samhälle råder däremot en abstrakt socialitet. Vi blir, framförallt i storstäderna, i större utsträckning anonyma för varandra och ser inte varandra som medmänniskor utan som roller. Detta gäller särskilt för de yrken där man arbetar med människor.
Personen som representerar myndigheten som den hemlöse kommer i kontakt med behandlar inte den hemlöse som en individ, utan som en klient.
Hur känns det för en person som i första hand behöver medmänsklig omtanke? Vilket förtroende får man för någon som inte bryr sig om en som individ?
Blir inte inbjuden
Jag ska försöka tydliggöra min ståndpunkt ännu mer genom att referera vad en av gästerna i programmet som var hemlös hade att säga om sin situation.
Han sade att en av de värsta sakerna var att stå på gatan utanför ett hus och titta in genom fönstret på familjen, som var levde där inne i den varma, trygga gemenskapen och veta att de såg honom, men att de inte bjöd in honom i den gemenskapen.
Det lät i mina öron omänskligt, att totalt ignorera en medmänniska i nöd. Har vi människor inte en medfödd altruism, en förmåga att kunna sätta sig in i den andres situation och känna empati för denne?
Sedan kom jag att tänka på hur många missbrukare, hur många uteliggare och hur många hemlösa som jag gått förbi på gatan utan att ägna en tanke åt deras lidande.
Jag undrade när jag blivit en sådan kall och hårdhjärtad människa och hur detta hade gått till? Då kom jag att tänka på begreppet abstrakt socialitet och insåg hur väl det stämde.
Jag såg inte på människan som levde i misär, som en medmänniska med samma känslor och tankar som jag själv. Jag såg personen som en missbrukare som minsann både kunde och borde ta sig ur sin situation.
Ser ner på och föraktar
Jag kanske gav personen en slant för att döva mitt eget dåliga samvete. Men det är ju inte det man behöver i den situationen.
Du behöver inte en tiokrona, du behöver se att det finns människor som verkligen bryr sig och som du kan lita på. För som jag skrev i inledningen så tror jag att problemet ligger i att man förlorat tron på mänskligheten.
Denna misstro förstärks bara mer och mer då personen dagligen får uppleva människor som ser deras misär, utan att ingripa och då man dessutom måste stå ut med att människor ser ner på en och föraktar en.
Jag inser självklart att min beskrivning inte passar in på alla hemlösa individer och deras situation och att det kan finnas flera orsaker bakom hemlösheten än de jag har nämnt.
Men jag tror att vi måste stanna upp och reflektera över hur vår mentalitet ser ut då vi i ett välfärdssamhälle som Sverige kan ha cirka 10 000 hemlösa personer som står utanför samhället.