Brown slår in på Thatchers väg?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hans ankomst till premiärministerbostaden i förra veckan var anonym, och lockade inte många åskådare, om man jämför med den majdag 1997 när Tony Blair för första gången kom till 10 Downing Street. Då hade tusentals människor samlats för att hälsa Blair välkommen och den unge premiärministern lovade dem en "ny gryning" i Storbritannien. Browns budskap var mer ödmjukt: "Jag ska göra mitt bästa."
Ett budskap som troligen gör människor lugna. Britterna är trötta på bombastisk men ihålig retorik.
Trots Blairs löfte att göra Storbritannien till ett mer rättvist samhälle, med en välfärd i toppklass, har klassklyftorna blivit tydligare. Elevernas prestationer i skolan har försämrats. Det allmänna sjukvårdssystemet, NHS, är i en hög utsträckning fortfarande efterblivet.
Brown står för en mer återhållsam attityd och är därmed annorlunda än Blair. Men han kommer av den anledningen inte nödvändigtvis att driva en vänsterpolitik, som många förväntar sig. Tvärtom har Brown till exempel visat sig vara en stor förespråkare av privatiseringar, och var som finansminister arkitekten bakom många uppmärksammade utförsäljningar. Han ligger även bakom ett förslag att privatisera Londons tunnelbanesystem.
Dessutom har Brown börjat tala om patriotism i en tid när de konservativa har tagit avstånd från sådan retorik och i allmänhet blivit mindre höger. Lägg därtill att han, enligt tidskriften Prospect, har låtit sig influeras av en rad borgerliga ideologer, som Roger Scruton och Martin Wolf.
Det kan därmed bli Brown, och inte de konservativa, som leder fortsättningen på thatcherismen i Storbritannien.
Browns känsla för strategi, en annan viktig kvalitet, har också gjort sig påmind under den gångna veckan. Den har framför allt kommit till uttryck i regeringsombildningen.
Till posten som minister för Afrika, Asien och FN utsågs Mark Malloch Brown, tidigare undergeneralsekreterare i FN. Han har varit öppet kritisk till Bush och dessutom arbetat nära finansmannen George Soros, som har försökt att fälla presidenten. Utan att yttra ett ord sänder Storbritanniens nya premiärminister på detta sätt en stark men subtil signal till Washington och den övriga världen om vad han anser om Amerikas utrikespolitiska äventyr.
Allt detta gör att Brown framstår som en mycket tyngre och intressant politiker än vad han möjligen har gjort i skuggan av Blair. De kommande månaderna och åren lär bli en spännande period i brittisk politik.