Bröllop och jäkelskap
Daniel Westling. Gifter in sig i stor familj.Illustration: Nelson
Foto: Fotograf saknas!
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I förväg trodde jag att prinsessbröllopet ytterligare skulle stärka monarkins ställning i Sverige. Men vid det här laget kan jag förstå varför det inte blev så.
För det första är republikanerna kraftigt överrepresenterade i mediaeliten. Klart att det får genomslag när bröllopet används som bevekelsegrund för en massiv kampanj mot monarkin.
För det andra får även en sansad monarkist snart en överdos av den andra sidan av massmedias bröllopsbevakning: bröllopstårtor, serviser, klänningar, kungliga roddbåtar och så vidare i all oändlighet.
Det är inte att undra på att stödet för monarkin tillfälligt kan svikta en aning.
Jag förstår inte varför ett bröllop nödvändigtvis ska vara ett givet tillfälle för att statsskicket ska ifrågasättas. Victoria är redan tronföljare.
Visst uppmärksammades det när Göran Persson gifte sig. Ja, vid de två senaste tillfällena i alla fall. (Av 1978, 1995 och 2003.) Men inte ansågs det som ett skäl att diskutera parlamentarismens existens och utformning.
Att förklara den moderna demokratin för odemokratisk tycker jag tyder på en oförmåga att se helheten. Eller värdet i en kontinuerlig positiv utveckling där man inte klipper banden till gårdagen. Då förstår man inte att ett samhälle är mer än summan av de politiska besluten under senaste mandatperioden.
De demokratiska länder där monarkin har avvecklats föddes folkväldet under stora konvulsioner och motsättningar.
Världens stabilaste och anständigaste demokratier är monarkier. Sverige, Norge och Danmark. Nederländerna. Storbritannien. Här har vi kvar monarkin som förankrar samhället i en lång gemensam historia och traditioner som helar och håller samman snarare än splittrar samhället.
Hängivna republikaner är ofta av den sort som hyllar det rationella till det irrationellas gräns. De vill skapa bästa möjliga samhälle, men förstår inte att varje nytt samhällsbygge måste bygga på det vi har. Den sköna nya värld de tänker sig vilar på lösan sand.
Jag brinner inte av rojalistisk yra i dessa dagar. Jag tillbringar inte lördagen i en lång tv-seans där jag försöker få kontakt med spöken från ett förflutet envälde. Men jag är ändå kapabel att se att kungahuset och monarkin har ett värde för Sverige. Ett värde som en president av landshövdingesnitt aldrig skulle få. Ja, åtminstone inte under de första 500 åren.