Att regionens ekonomi är hårt ansträngd kan inte ha undgått någon och värre lär det bli. Orsakerna är naturligtvis många, men enkelt uttryckt så är kostymen för stor. I dagsläget jobbar omkring 500 medarbetare i Rådhuset på Visborg och totalt har Region Gotland nära 6 000 anställda. Var är brytpunkten när rimlighetens gräns passeras och kan verkligen politikerna greppa hela denna organisation? En stilla reflektion är hur några få anställda på de fjorton kommunkontoren fick verksamheten att fungera innan sammanslagningen till storkommun på 70-talet?
Men en del av förklaringen kanske finns i vad kollegan Håkan Ericsson på Folkbladet skrev i en ledare förra veckan om varför Åke Svensson inte vill konkurrensutsätta regionens verksamheter genom den så kallade utmaningsrätten: "Utmaningsrätten ger inga nya jobb, då den bara kan leda till att kommunala jobb blir privata och färre." Poängen med att konkurrensutsätta verksamhet är ju att genom effektivisering minska kostnaderna för samma arbete.
Den privata sjuk- och äldreomsorgen framstår för många ofta som ett hot och svartmålas därför. Ibland befogat, men tyvärr finns det också många kommunala äldreboende med låg kvalitet. När det gäller sjukvården har jag själv som patient på Visby lasaretts entreprenaddrivna njurenhet mycket goda erfarenheter av just privat sjukvård. Effektiv och bra verksamhet med korta beslutsvägar och mycket motiverad personal.
Men enligt Ericsson ska alltså den regionala kostymen behålla samma storlek trots att ekonomin inte räcker till och vissa verksamheter krymper. Ett annat exempel är skolans värld: Ska till exempel antalet rektorer eller skolkontoret vara oförändrat trots att elev- och skolantalet minskar? En del sanningar är obekväma, men en är nog att regionens kostym måste krympas och det ganska snabbt.