I spekulationerna inför Socialdemokraternas arbete att ta fram förslag på ny partiledare talades det om möjligheterna till ett delat ledarskap. Lite efter modell Miljöpartiet.
Nu blev det inte så även om partiledaren och partisekreteraren på ett sätt fungerar likadant.
När Centerpartiet samlas för stämma i Åre i september kommer det troligen att föreligga ett förslag att återgå till val av en vice partiledare. Något som jag tror kan stärka partiet, både internt och externt.
Att det ska vara en man och en kvinna torde vara självskrivet.
I går deklarerade Fredrik Federley i ett debattinlägg i Expressen att han kandiderar för en plats i partistyrelsen. Genom detta vill han att fler ska vara öppna med att de vill ta plats i partiets ledning.
Den svenska traditionen är annars att man inte ska "framhäva" sig själv utan stå tillförfogande och avvakta medlemmarnas röst.
Det finns många fördelar med att vara mer öppen i sina ambitioner för en politisk karriär. Dels visar det att det är attraktivt och något att sträva efter att ta plats i ett partis styrelse, dels kan medlemmarna få en bättre bild av vilka alternativ man har att välja på när det är dags att sätta samman en ny styrelse.
Centerpartiet har beslutat om en extrastämma 2012 för att enas kring ett nytt idéprogram. Man kan också anta att det då kommer att väljas en ny partiledare. Maud Olofsson har i dagarna firat 10-årsjubileum som partiets ordförande och har kunnat leda partiet rejält framåt men också sett det gå tillbaka.
Med en partiledare som är minister är det lätt hänt att själva partiledandet kommer i andra hand.
I en allians har ett parti två olika uppdrag: dels att få så stor framgång som möjligt i den gemensamma politiken, dels se till att det egna partiets idédebatt går framåt och att man inte stannar av i att utveckla partiets politik och organisation.
Det står helt klart att det behövs ett delat ledarskap för att på ett bra sätt klara dessa dubbla uppdrag.