Nyheten att Lena Celion kliver av som oppositionsråd redan till årsskiftet kom oroväckande överraskande.
Ja, oroväckande för mig alltså. Sådant borde jag ju höra om i förväg för att kunna påstå att jag har verklig koll på vad som händer.
Annars finner jag det inte så oroväckande. Tvärt om verkar det ju som att Moderaterna lyckats hantera successionsordningen under så kontrollerade och städade former att partiet fick presentera nyheten utan föregående läckor. Jag kan se värdet i det, även om det naturligtvis inte gläder journalisten i mig.
Utan att på något sätt ge ett omdöme om andra möjliga alternativ så är Stefan Wramner en bra kandidat till både oppositionsråd och, efter valet, till ordförande i regionstyrelsen. Visst är det skillnad på att vara i opposition och att styra Regionen, men Stefan Wramner tog ju under förra mandatperioden ansvar för den då nybildade gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden. Och det på ett sätt som gav goda vitsord även från företrädare för andra partier.
Om jag nödvändigtvis ändå ska försöka hitta ett problem någonstans, så skulle det väl möjligen vara att processen var så smidig och diskret att det finns medlemmar som känner att de inte har inkluderats, eller ens har haft möjlighet att påverka.
Bred förankring kräver ju ofta större öppenhet. Men jag har inte tagit del av något sådant missnöje.
Att Lena Celion lämnar plats åt en efterträdare i god tid före valet är en uppoffring som kan underlätta valrörelsen.
Partiet blir naturligtvis ett tydligare alternativ för väljarna om skiftet görs i förväg, än vad som hade varit fallet om man hade gått till val med ett oppositionsråd som inte aspirerade på en ledande befattning även efter valet.
Nu går Stefan Wramner in som oppositionsråd inför en valrörelse där de borgerliga partierna inte avser att presentera en färdigförhandlad och sammanhållen allians. Det både underlättar och försvårar uppgiften.
Underlättar, eftersom det ställer lägre krav på förberedelser, avvägningar och kompromisser.
Försvårar, eftersom flanken inte är fri när koalitionen inte är helt hopsydd.
Jag tycker ju att allianssamarbetet har tjänat borgerligheten väl och det är lättare att få något gjort om man är väl förberedd inför en eventuell valvinst.
Men under rådande omständigheter, efter drygt tre år av rödgrön maktutövning, borde de borgerliga kunna återerövra makten på Gotland även utan ett tätt allianssamarbete i själva valrörelsen.