Äntligen ser det ut som vi ska få en bondestuga som granne i hemsocknen. Äntligen skriver jag, för det är ett planerat bygge som dragit ut på tiden på grund av överklagande från en sommarhusägare. Nog är det konstigt att vissa tycker det är självklart med en stor frizon runt fritidshusen som nyttjas ett par veckor om året. Men nu verkar det ordna sig.
Bondestugorna är en samarbetsform mellan gotländska lantbrukare och ett reseföretag och tanken är att lantbrukare bygger stugor med hög standard och mycket eget material. Reseföretaget sköter sedan genom ett långsiktigt avtal uthyrningen och målsättningen är uthyrning året runt.
Därför är detta med Bondestugor mycket positivt för landsbygden eftersom de tillför nya besökare under hela året i motsats till alla fritidshus som ofta bara bebos några sommarveckor. Dessutom utgör de ett bra komplement till lantbruksföretagens övriga verksamhet.
Det är full fart i debatten om den framtida färjetrafiken och just full fart är nyckelordet. Alla vill behålla dagens snabba överfart med 28 knop och i ivern för detta blundar de flesta för utsläppsproblematiken. Men så är det ofta med miljöfrågorna.
Vi är duktiga på de konkreta småfrågorna och sorterar pliktskyldigt papper och plast, samtidigt som vi utan att blinka flyger på solsemester till andra sidan jordklotet - resor med stor miljöpåverkan.
Alternativa bränslen i färjetrafiken är en nödvändighet framöver, men frågan är om miljötekniken finns? Det byggs visserligen färjor för drift med gas, men utsläppsminskningen är marginell och farten lägre.
Färjedebattören Nils Nordenbrink lyfte tidigt frågan om kortare terminaltider och det finns en poäng i detta. Kan in- och utcheckningstiden förkortas med 15 minuter i varje hamn blir totala restiden oförändrad även med lägre färjefart.
Hursomhelst är debatten nödvändig och de gotländska kommun- och riksdagspolitikerna brukar tävla om hur bra kontakter de har med sina moderpartier på riksplanet och regeringens ministrar. Nu återstår att se vad dessa kontakter är värda.
Riksdagen deklarerar stolt att hela Sverige ska ha tillgång till bredband. För att uppnå målet uppmanas alla socknar att bilda fiberföreningar för anläggningsjobbet och sedan får varje ansluten fastighet bekosta det hela med 20 000-40 000 kronor. Regionen lämnar ett generöst bidrag på 2 000 kronor per anslutning.
Vad som är lite förvånande är att nästan alla socknar oförbehållsamt bugar och sväljer konceptet utan någon förhandling och krav på ökade bidrag från stat och region. Dessa vill ju gärna påvisa att hela landet har tillgång till bredband och hade säkerligen mjuknat efter ett tag.
Tyvärr verkar det nu vara för sent och bollen är i rullning. Men det har gått lite fort, något som nu alla förlorar på. Och hur ska det gå för de små socknarna som domineras av fritidshus med ointresse för fiberfrågan och fåtal lantbruksföretag med avdragsmöjligheter för kostnaderna?
Men det är inte svårt att fatta storstilade politiska beslut när hela kostnaden läggs på landsbygdens hushåll.