I helgen höll Folkpartiet riksmöte i Örebro. Det var den sista stora träffen med gänget innan valrörelsen drar igång för ett parti som efter valet kan befinna sig vid ett avgörande politiskt vägskäl.
Riksmötets kontrollerande princip är den av sammanhållning. Men det mullras i leden. Flera av partiets lokalpolitiker vill att ledaren Jan Björklund håller dörren öppen för ett samarbete med Socialdemokraterna vid ett eventuellt maktskifte. Det är något Björklund säger bestämt nej till, men frågan är om han går i takt med sitt parti.
Ett parti är i mångt och mycket vem dess partiledare är. Med Björklund har frågor som utbildning, kärnkraft och försvar dominerat, hand i hand med marknadsliberalism. I vissa ekonomiska frågor står Folkpartiet i dag till höger om Moderaterna. Medan centerpartister och kristdemokrater krisar har Folkpartiet legat på stabila nivåer i opinionen, mellan 5-7 procent.
Visst kan det vara en sympatisk inställning att det viktigaste är att Folkpartiet får genomslag för sina idéer, inte vem man samarbetar med. Men själva tanken att man kan sitta i en regering i åtta år och sedan kort därefter göra vänster om, samarbeta med motståndaren och låtsas som att de åtta åren aldrig har hänt är löjlig, för att inte säga politiskt ohederlig. Väljarna köper inte sådant spektakel.
Att somliga tycker att det är jobbigt att bära regeringsansvar tillsammans med kollegorna i Alliansen är förståeligt. Att behöva kompromissa kring beslut är inte lika lätt och roligt som när man klubbar igenom stämmobeslut på partimöten.
Dock är den masochistiska viljan att återgå till tiden före Alliansens skapande, med Socialdemokraterna som den solitära solen runt vilket alla andra partier snurrar, en återgång till långvarigt utanförskap i opposition. Att LO och vänsterflygeln inom S med blida ögon skulle acceptera att Björklund sitter kvar på sin stol vid regeringsbordet om Stefan Löfven slår sig ner på statsministerstolen är föga troligt.
Sådana förhoppningar kan läggas på Björklunds efterträdare. Efter att ha varit partiledare sedan 2007 är det sannolikt att Björklund avgår 2015 oavsett valresultat. Valnattens resultat kommer dock påverka vem som blir efterträdaren, och vilken väg partiet väljer.
Får Alliansen förnyat förtroende och FP ett hyfsat bra valresultat kommer Björklund att kunna avgå under ordnade former, efterträdaren skolas in i en alliansregering och det mesta tuffar på som vanligt. En valförlust ökar däremot chansen till försök att omskapa partiets identitet. Den socialliberala falangen, med en fallenhet för att begränsa människors fria val genom exempelvis kvotering, kommer att flytta fram sina positioner och kan vilja byta samarbetspartner till Socialdemokraterna.
Förhoppningsvis kommer en instinkt för politisk överlevnad och den nya politiska verklighet som allianssamarbetet skapat pressa Folkpartiet och de övriga partierna i Alliansen att oavsett valresultat hålla ihop, inte genomgå en politiskt kostsam skilsmässa.