LEDARE
Ulla Pettersson har helt rätt i att politik handlar både om att välja och välja bort.
Sen gör hon en makalös jämförelse med det vad de rödgröna vill och vad de olika allianspartierna fått ge avkall på i kompromissandet som är själva konstruktionen i Alliansen: där fyra partier ska enas i olika sakfrågor.
Hur hon får ihop denna jämförelse kanske hon kan utveckla nångång.
För de flesta andra står det mer och mer klart att Socialdemokraterna skriker väldigt högt om den onda regeringen men i själva verket har man ingen annan plan för Sverige.
Man vill byta namn på några saker, höja några skatter som regeringen sänkt för att sänka andra istället.
Same, same, but different.
En lika häpnadsväckande kullerbytta gör Håkan Ericsson under sitt inhopp på Gotlands Folkblad. Han beskriver sin upplevelse av hur egoismen breder ut sig i samhället, det ligger mycket i att många människor är sig själv närmast. Ett faktum som dock knappast har någon politisk färg. Men när Håkan landar i sitt bevis för hur denna egoism tagit över vårt land blir det väldigt konstigt. Han tar nämligen tillkomsten av Missing People som exempel. En organisation byggd på frivillig basis där ett nätverk aktiveras när människor av olika anledningar försvinner. I Missing People går medlemmarna ut i skog och berg för att i timmar leta efter okända människor som kan vara i fara.
Ja, det är verkligen förskräckligt vilket samhälle vi har.
Just den här bilden som de rödgröna försökt sätta nu under ganska lång tid börjar bli lite väl patetisk. Ingen förnekar att det finns brister i olika sammanhang. Det finns många människor vi borde vara mycket bättre på att ta hand om. Men att försöka beskriva Sverige som ett land präglat av fattigdom, egoism och elände är kanske lite väl magstarkt. I alla fall om man ser sig omkring i världen och man behöver inte ens titta särskilt långt bort.
Med tanke på eländesbeskrivningarna av alliansens politik borde ju Gotland, efter tre år med rödgrönt styre, faktiskt vara ett lyckans land.
Vi bestämmer själva hur mycket pengar vi ska ha att fördela till de olika områden som finansieras av skattemedel. Nej, man kan inte bortse från att regeringen ställer krav som kommunerna inte kan välja bort men tvingas finansiera. Men lika lite kan man bortse från det kommunala självstyret.
Många partier har fått för sig att det gäller att ha ”den rätta berättelsen” vilket skapat ett väldigt konstigt politiskt samtal som få väljare känner igen sig i.
Väljarna behöver ingen som beskriver deras verklighet, den känner de redan. De behöver den rätta politiken och de tydligaste beskeden.