Det första vallöftet är nu givet.
Peter Wennblad (M) lovar enligt Helagotland att om Moderaterna får makten kommer fler skolor på landsbygden att läggas ner. Nu är det i och för sig mer en kreativ rubrik än något han faktiskt säger i artikeln men andemeningen finns där. Peter Wennblad anser att beslutet som togs efter de omfattande protesterna i höstas var fel. Politiken skulle ha hållit fast vid tjänstemannaförslaget som föreslog nedläggning av nio små skolor på landsbygden.
Det finns mycket att säga, och mycket har redan sagts, om hur den rödgröna majoriteten hanterade den process som till slut landade i att bara en skola, Hogräns, faktiskt lades ner.
Men att beslutet var helt fel håller jag inte med om. Det var ju inte bara protesterna som låg till grund för beslutet utan också insikten om att skolskjutsarna skulle kosta mycket när fler barn skulle köras längre med buss.
Och, inte minst, det finns inte plats för alla barn i de skolor som blir kvar. Dessutom finns det en ganska stor politisk enighet kring systemet med det inomregionala stödet till de mindre skolorna på landsbygden. Även om det självklara vore att detta stöd ska utgå från regionen centralt och inte tas på bekostnad av de andra skolorna.
Störst skada gjorde dock den ängsliga politiska hanteringen på framtidstron och självkänslan på landsbygden. Det finns många som tycker att de cirka 400 familjer på landsbygden som väljer en skola i Visby borde skämmas och istället stödja skolan där de bor. Personligen förstår jag dessa familjer till fullo.
Om man är orolig för att den närmaste skolan kommer att läggas ner så sätter man hellre sitt barn i en skola med bättre framtidsutsikter.
Det fria skolvalet gäller för övrigt även landsbygden och kanske väljer man en skola som har en profil som man prioriterar högre än det geografiska avståndet.
Samtidigt finns här en inbyggd ond cirkel, ju fler som väljer bort de mindre skolorna, desto sämre blir förutsättningarna för dem att erbjuda en god utbildning.
Så precis som jag förstår de föräldrar som väljer skolor i Visby förstår jag rektorer och lärare som larmar för att kvaliteten blir lidande.
Beslutet att ”rädda” de nedläggningshotade skolorna var dock inte slutet på processen, snarare en början.
Nu skulle man se över möjligheter att samverka om resurser och skolorna skulle bli bättre på att marknadsföra sig för att locka till sig fler elever.
Detta arbete kanske pågår av barn- och utbildningsförvaltningen med tydlig styrning från den politiska nämnden. Man hoppas ju det.
Även om det enda som konkret har märkts av är det ideella Landsbygdsupprorets ypperliga initiativ med en skolturné för att genom dialog hitta strategier för de nedläggningshotade skolorna att överleva.