Behovet av ett korsdrag
Moderaterna säger både ja och nej till p-avgifter.
Foto: Petra Jonsson
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Toarullen på jobbet är slut, vems ansvar är det att sätta i en ny? Inte mitt i alla fall så jag ställer rullen på handfatet.
Jaha, kaffet är slut, ja då blir det inget kaffe då för det är ju inte mitt jobb att sätta på nytt.
Hoppsan jag valde bort att skaffa mig en utbildning och nu behöver jag en. Nu måste ju staten betala en åt mig annars ringer jag kvällspressen eller diskrimineringsombudsmannen.
Oj, nu har någon tapetserat stan med idiotiska budskap nu måste någon (annan) tillsätta en kommitté.
Ja, eller också gör man som en mig närstående, man river ner skiten.
Vilket är mest konstruktivt?
Eftersom ett fåtal debattörer verkar jobba hårt för att missförstå mig vill jag markera att jag tycker att det är viktigt att vår kommunledning har ögonen öppna för vad som händer med extrema grupperingar som etablerar sig på Gotland. Jag är också fullt trygg med att de har både ögon och öron öppna. Däremot är jag till skillnad från andra lika oroad över utbredningen av vänsterextremister.
Det jag värjer mig emot är att man konstruerar ett problem som inte finns. Man vill rikta in sin aggression mot att "kommunen inte gör någonting" istället för att manifestera en folklig och opolitisk opinion som konkret och tydligt markerar sitt motstånd i vardagen.
En lågmäld med orubbad opinion som med fredliga medel visar att extremister inte har någon grogrund i det lilla lokalsamhället på Gotland.
Jag tror till och med att det största hotet inte ens kommer från dessa nationalistiska obskyra grupper som värvar ungdomar. Jag tror att hotet är större i en tyst medelålders medelklass där vardagsrasismen kläs upp i fina kläder och kallar sig politik.
Än en gång, till dem som eventuellt vill missförstå, jag menar inte att nonchalera de extrema nationalisterna, de ska tas på allvar men med relevans till sin faktiska betydelse.
För drygt tio år sedan hade jag planer på att lämna Gotland för att försöka hitta ett jobb i Stockholm. Inte för att jag vantrivdes här men min privata situation, samt en längtan att få se något annat, drev mig att mentalt förbereda mig på en flytt.
Det blev aldrig allvar av mina planer och min situation i dag är den omvända. Jag behöver, och vill, bo och jobba här.
Men.
Ibland kan min längtan bli stor efter luftombyte.
När det blir så lågt i tak att man hela tiden slår i huvudet och tvingas hålla sig nere i det lilla rummet som är i desperat behov av vädring.
Ibland är Gotland, oavsett vad Tommy Wahlgren säger, så litet att man får andnöd.
I veckan kändes det som om luften alldeles tog slut när alliansen först grälar och sviker inför öppen ridå (oavsiktligt eller medvetet gör i detta avseende detsamma) för att sedan låtsas som inget har hänt.
Nämnden upphävde ett enhälligt fullmäktigebeslut av en plötslig insikt. Inte ens i elfte timmen utan den artonde. Parkeringsautomater har köpts in för miljonbelopp. Till ingen eller marginell nytta. En svår process av förankring har man klarat ganska bra trots en mycket högljudd och dito maktstark men ganska liten opinion.
Ledamöterna i tekniska nämnden, förutom dess ordförande, tycker inte att allmänheten/medborgarna/väljarna har rätt till någon förklaring mer än att den ende som har berättat vad som hände, ljuger.
Nu är de sams igen och det räcker tydligen för folket att veta.
För mig behövs ett ordentligt korsdrag.