Jo, för att tala med Gustaf Hoffstedt så skickar det verkligen "konstiga signaler" när regiondirektören tjänar mer än dubbelt så mycket som regionstyrelsens ordförande. Detta med anledningen av gårdagens GA-artikel, som i sin tur föranleddes av Dagens Samhälles kartläggning av löner för toppolitiker och kommunala toppchefer.
"Konstiga signaler" skickas också ut när Gotland väljer att betala regiondirektören mer än vad stadsdirektörerna i Göteborg och Malmö får.
Stadsdirektören i Göteborg leder en verksamhet med 49 000 anställda.
Stadsdirektören i Malmö leder en verksamhet med ungefär 20 000 anställda.
Regiondirektören på Gotland hanterar cirka 6 000 anställda.
Men visst kan det skicka konstiga signaler också när politiker börjar tala om behovet av att höja vissa politikerlöner, speciellt i en valrörelse. Det är ju ingen populistisk vinnarfråga, direkt. Och i ärlighetens namn så är det ju inte heller världens viktigaste fråga..
Men signalerna sänds av den som sätter agendan. Det är det verkligen inte alltid politikerna som gör. Snarare än att sända signaler så får de ofta reagera och reflektera över signaler som andra sänder. Och då kan de ju gärna inte ge uttryck för någon annan åsikt än den de faktiskt har. Även om de kanske önskat att få tala om frågan på sitt eget sätt och vid en självvald tidpunkt.
Därför är det så viktigt att vara drivande och styra agendan. Att diktera ämnena på den politiska dagordningen, så att man så ofta som möjligt får prata om det man vill prata om. Och slipper prata om det man INTE vill prata om.
När man tappar initiativet kan det vara väldigt tydligt. Som i valrörelsen 2006 där statsminister Göran Persson mest ville prata om sin tandvårdsreform, men det väckte inget intresse. Perssons beskrevs som "trött". Agendan sattes av den nyligen samlade och vitala borgerligheten. Känns det igen?
För tillfället är det de rödgröna som väljer frågorna.
Men borde det inte hämma dem att de inte har några svar?