LEDARE: Barn, vems rättighet?

Det märks att Pridefestivalen pågår för fullt i Stockholm denna veckan. Många frågeställningar som annars inte så ofta debatteras kommer upp till ytan. En av de frågor som RFSL driver mest högljutt är den kring transexuellas rätt att slippa sterilisera sig om de genomgår ett könsbyte.

Sterilieringskravet kan på många sätt betraktas som en unken kvarlevnad från ett samhälle besatt av genetisk "renhet" och inordning i "Folkhemmets" förutbestämda sfär. Det folkhem som rymde alla och ingen.

På Aftonbladets debattsida (29 juli) skrev en frivillig singelmamma med engagemang i föreningen Femmis (förening för frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF) om ensamstående kvinnors rätt till insemination.

Frågan är svår. Å ena sidan står vuxna människors längtan efter ett biologiskt barn, efter en familj, om än en som avviker från normen. Å andra sidan kan man undra om det är en mänsklig rättighet att bära ett barn?
Om man bortser från de transexuellas rättigheter och möjligheter, som jag tycker bör utredas och moderniseras, och fokuserar på frågan kring de ensamstående uppstår en intressant, mer filosofisk, frågeställning om människors mer generella rätt att sätta barn till världen.

Ska ensamstående kvinnor som kanske valt att satsa på karriär och som lever utan partner, frivilligt eller ofrivilligt, och som kanske därutöver inte är purunga längre, verkligen ha en automatisk rätt, att med hjälp av konstbefruktning bli föräldrar?
Kanske är det konservativt och omodernt, men jag tror att barn behöver bägge sina föräldrar. Hade de inte behövt det hade naturen sett till att vi kunnat befrukta oss själva. Därutöver behöver vi många förebilder av bägge könen, i olika åldrar och med skilda erfarenheter.

Någon kan hävda att de externa förebilderna kan ersätta föräldrarna. Det tror jag är fel. Ytterligare någon kanske gör gällande att nästan hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, att många barn i realiteten växer upp med just ensamstående föräldrar, oftast hos med sina ensamståendemammor.

Men det är inte samma sak. Vilken riktning livet tar går aldrig att förutse, risken finns alltid att man kan bli ensamstående. Men det är inte detsamma som att "ensamståendet" är en premiss när beslutet om ett barn inlemmas i ekvationen.

Jag brukar hävda att barn har rätt till sina föräldrar, men att det omvända inte är lika självklart. Föräldrar gör ett val att bli föräldrar, barn väljer inte att födas. Därför tycker jag det är rimligt att kräva att barn inte ska sättas till världen för att fylla ett egoistiskt behov hos en vuxen. Det är krasst och hårt, men livet är inte rättvist och ingen kan få allt.

Vid uppslitande vårdnadstvister brukar man framhålla vikten av att se till barnets bästa. I praktiken är det oftast föräldrarnas vilja som styr, oavsett barnets önskningar och behov. Många skilsmässobarn kan vittna om sorgen i att växa upp utan bägge sina föräldrar. Ingen förälder vill i sin tur utsätta sitt barn för det trauma som en skilsmässa kan innebära.

Barn är små vuxna och i varje vuxen finns ett barn som lever med konsekvenserna av sina föräldrars val. Därför är det orimligt att en vuxens rätt att ha ett biologiskt barn ska väga tyngre än ett barns rätt att inte berövas en viktig aspekt av sitt liv.

Ledare: Barn, vems rättighet?