Dagens Nyheters Hanna Fahl gjorde i går en intressant reflektion kring frågor som aldrig ställs till manliga programledare.
Samma jämförelse kan göras på valfri yrkesgrupp när kvinnor som väntar barn eller nyss har fött barn tillträder en chefspost eller får andra viktiga uppdrag.
Hur ska det gå?
Hur ska det gå!
Hur ska barnet klara sig? Underförstått i de flesta situationer är att kvinnan är en dålig mamma som ”väljer jobbet framför sitt barn”. Kanske händer det någon gång att det handlar om ensamstående mammor men det verkar å andra sidan oväsentligt eftersom man inte i något fall ens nämner att det skulle finns en partner, som delar ansvaret för barnet. Hanna Fahl tar upp en rad män som fått leda stora tv-program eller galor när de precis fått barn. Inte en enda fick någon fråga om hur det skulle gå att förena detta med det viktiga jobbuppdraget.
När det häromdagen tillkännagavs att Petra Mede, som nyss fött en dotter, skulle leda den stora finalen i Eurovision Song Contest, skrev Aftonbladets Jan-Olov Andersson (skriver om tv): ”Hur mycket hjälp hon än har bakom kulisserna, kan det nog onekligen ge vissa koncentrationssvårigheter om hennes lilla dotter vaknar med fel humör?”.
Det är för övrigt samme skribent som i höstas tyckte att den största frågan när Maja Ivarsson och Miss Li ramlade över några högtalare i tv-programmet ”Så mycket bättre” inte var huruvida de skadade sig utan: Varför i all världen hade Maja Ivarsson ”tanttrosor” på sig.
Maja Ivarsson bar ett par helt vanliga, moderna, hipsters, men allt som inte är stringtrosor är tydligen tanttrosor i Jan-Olov Anderssons värld.
I går spreds också en bild i sociala medier av Emanuel Karlsten där tre sportreportrar (SVT) sitter i en ganska liten soffa i en tv-sändning. Två män och en kvinna i mitten. Männen ”bresar” med benen så att kvinnan i mitten får sitta hopträngd så hon knappt kan röra sig. Med en omedveten självklarhet breder de ut sig på sin kollegas bekostnad, helt utan att reflektera.
Bilden säger allt, det som inte kan förklaras i ord (som denna beskrivning).
Mönstret, hur kvinnor i alla möjliga och omöjliga situationer bedöms efter en måttstock som män aldrig ens behöver fundera över, är dock inte synligt för alla.
En gång när jag skrev om detta blev jag motsagd av Aftonbladets skribent Peter Kadhammar som kallade mig ”kvinno-kvinna” och skrev: ”Ve den som kanske inte håller med om att det sedan historiens gryning pågått ett ”lågintensivt krig” från mannens sida – mot kvinnan! Ve den som inte ens förstår vad som menas”. Rubriken på hans krönika var: ”Omöjligt att försvara sig mot fruntimmer”.
Och om man tror att reaktioner som min, Hanna Fahls och många andras, är hjärnspöken och hittepå, då är det klart att det blir lätt att dra till med ”fruntimmer” och ”kvinno-kvinnor”.
Även om man därmed bevisar det mönster man menar inte finns.