LIBERAL KOMMENTAR
Det pågår många matcher på den politiska spelplanen. Förra veckan tävlade finansminister Anders Borg (M) och Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson om SM-titeln i att värna överskottsmålet. Mer lågmälda dueller uppstår när statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och S-ledaren Stefan Löfven debatterar regeringsduglighet, och det ryktas om att S kan komma att toppa laget, genom att på nytt värva Margot Wallström.
Politikens maratonlopp, där utspelen kommer tätare än vätskekontrollerna, är dock skolan. Är det inte satsningar på sommarskola, läslyft eller mindre klasser, är det lärarutbildningen som ska stöpas om.
Att utbildningsfrågor diskuteras och tas på allvar är inte fel i sak. Det svenska utbildningsväsendet behöver reformeras, men skolan förtjänar bättre än att fungera som slagträ i valrörelsen. Såväl debatten som lärarna och eleverna skulle tjäna på om spelplanen befriades från löst tyckande och ren populism.
Dessutom bör politikerna släppa sin närmast nitiska fixering vid läxor och läxhjälp – två frågor som återkommer med bumerangens envishet. I vårpropositionen, som regeringen presenterade i onsdags, finns 400 miljoner kronor öronmärkta för läxhjälp under 2015. Planen är att det ska bli obligatoriskt för alla skolor att erbjuda läxhjälp, en reform som påminner om läxhjälpsutspelet Socialdemokraterna gjorde i fjol.
Vid en första anblick kan det kännas som vettiga förslag, som utjämnar skillnaden mellan elever som får mycket stöd av sina föräldrar, och de som inte får det. Vid en andra tankevända inställer sig dock frågan varför elever behöver kvalificerat stöd för att klara av sina hemläxor.
I stället för att tävla om vem som är mest för läxhjälp till flest elever, bör svenska politiker, om de nu ska debattera läxor över huvud taget, diskutera vad en läxa bör vara och vad den är till för. Repetera eller lära nytt? Komplettera undervisningen eller kompensera för skolans brister?
De flesta svarar troligtvis repetition och komplettering, men i de politiska förslagen blir det tydligt att den läxhjälp politikerna avser, inte sällan handlar om kompensation. Det är ett rejält feltänk.
Läxor ges dels för att elever ska tränas i att ta eget ansvar, dels för att elever ska repetera fakta, nöta in kunskaper och eventuellt fördjupa sig inom ett område. För det krävs inga lärare. Eller, rättare sagt, om det krävs pedagogiskt stöd för att klara av läxorna, är det fel på uppgifterna.
För att markera att läxor är just repetition, och inte undervisning eller handledning, bör rut-avdraget för läxhjälp avskaffas. Dessutom bör politiker fokusera på att skapa goda förutsättningar för att bedriva kvalificerad undervisning på ordinarie skoltid, och låta skolorna och lärarna hantera läxorna.
Slaget om skolan vinns inte i läxhjälpsfabriken.