Det var nästan smärtsamt att lyssna på Stefan Löfven i Ekots lördagsintervju.
De flesta förstår att man måste företräda en partilinje som partiordförande, att det är partiets beslut som gäller oavsett vad man har för personlig åsikt i en fråga.
Men Löfven lyckades inte förklara hur verkligheten kan se så totalt annorlunda ut för en fackordförande jämfört med en ordförande för fackets sambo, Socialdemokraterna.
Hur kärnkraften kan vara bra om man företräder Metall men dålig när man företräder Socialdemokraterna. Hur sänkta löner och sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar är något man är för som fackordförande men skyr som pesten som partiordförande.
Det blev däremot tydligt att det primära som partiordförande för S handlar om att vara emot allianspartierna, inte att stå för en övertygelse. Det är det enda man har att komma med, att vara emot regeringen, trots att när man skärskådar de faktiska politiska förslagen, som Ekots utmärkte Tomas Ramberg gjorde, ser att det är ganska små skillnader i Socialdemokraternas alternativ.
En annan, ännu ganska ny, partiordförande är Annie Lööf. Hon fick inte mycket utrymme i partiledardebatten i SVT och det utrymme hon fick utgjorde ett ganska osäkert intryck.
Efter debatten om hennes tal om Kina i en Eko-intervju var hon kanske rädd att trassla in sig. Även om man kan tycka att hon tolkats orättvist. "Hur ska vi göra med Kina?" sa hon när man resonerade om Sveriges samarbete med länder med tvivelaktig eller helt frånvarande demokrati.
Att Kina inte är en demokrati kan nog alla hålla med om men samtidigt har ju Sverige ganska många utbyten med Kina. Till och med lilla Gotland.
Högskolan på Gotland har skrivit ett samarbetsavtal med Chinese Wind Energy Association och North China Electric Power University i Peking. Region Gotland deltog på en resa till Hainan för att utbyta erfarenheter och möjligheter till affärsmässiga relationer.
Detta är självklart en helt annan sak än att exportera vapen men det var inte heller vapen som Lööf pratade om utan det komplexa i svenskt samarbete i stort med länder som till exempel Kina.
Både Lövfen och Lööf har en bit kvar innan de vuxit in i rollen som partiledare.
Annie Lööf behöver mer tid i hetluften och hon har ännu stora möjligheter att ta plats som den enda ickemanliga partiledaren i svensk politik.
Löfven behöver jobba på trovärdigheten, något som inte har samma utvecklingspotential.