LO håller på att göra det svårt för Stefan Löfven. Med stor sannolikhet startar på fredag en strejk med handelsanställda. Den gäller visserligen en begränsad del av LO, men kommer ändå att få långtgående konsekvenser för människors vardag. Inte minst eftersom andra förbund varslat om sympatiåtgärder
Strejken kommer att skada det varumärke som LO just nu försöker bygga.
Den 11 april släppte LO en rapport inför sin stundande kongress. I den uttrycker man att full sysselsättning skulle vara fackets mål. Det kan inte vara möjligt. Målet om full sysselsättning krockar fullkomligt med den typ av krav på lönehöjningar som Handelsanställdas förbund just nu strider för. Handelsanställda vill öka sina löner med fyra procent, samtidigt som tillväxten står på noll. Det är ett intresse för medlemmarna, men det är inte ett allmänintresse. Sverige har OECD:s minsta lönespridning. Det finns inget annat industriland, förutom Danmark, där de med lägst löner ligger så nära de med högst. Det är i sig inget problem, det till och med är bra. Men man kan inte tro att det höga löneläget inte har konsekvenser. Arbete existerar på en marknad. Är arbete dyrt kommer arbetsgivare att köpa mindre. Det är ingen hemlighet att den svenska välfärden har en avigsida i höga trösklar in till arbetsmarknaden.
Att facket driver en linje som vill höja dessa trösklar är helt i sin ordning. Det är detsamma som att ta vara på sina medlemmars intresse. Men det går inte att kombinera med att kämpa för minskad arbetslöshet. De två värdena kolliderar med varandra. Medlemmarnas intresse är inte detsamma som det allmänna intresset. Det borde LO vara öppna med, och inte försöka att flumma bort.
Socialdemokraterna och LO är intimt sammanbundna. Stefan Löfven har inte en plats i riksdagen. Han valdes direkt från LO-toppen in som ordförande för Socialdemokraterna.
En problematisk avtalsrörelse nu kommer därför att förfölja Stefan Löfven in i 2014 års valrörelse. Den spås komma handla om jobb. Och hur ska Löfven framstå som en jobbskapare när han företräder ett parti som vill höja skatter och ta bort avdrag, samt en fackorganisation som vill höja lönerna snabbare än vad ekonomin växer.
Fredrik Reinfeldt har en styrkeposition. Han har tagit striden med näringslivet. Och avvisat kraven på lönesänkningar för ungdomar. Reinfeldt står fri från särintressen på ett sätt Löfven aldrig lär kunna göra. Om Löfven väljer att debattera jobb behöver Reinfeldt bara harkla om beroendet till särintresset facket Det hade förmodligen varit bättre för sossarna om fackintresse och partipolitik varit två skilda ting. Löfven lär få svårt att prata bort särintressets inflytande.