Det finns saker i vår värld som är så vidriga att de är svåra att ta in.
Människor som begår de mest avskyvärda handlingar där vår innersta ryggmärgsreflex är att hämnas och straffa. Hårt och skoningslöst. Vissa människor tycker vi till och med har förverkat själva rätten till livet genom sina handlingar.
För att inte dessa känslomässiga reaktioner ska styra vårt handlande har vi ett rättsväsende. Ibland kan man tycka att det brister men än så länge har ingen kommit på någon bättre variant.
Den självklart största fördelen med ett demokratiskt rättsväsende är att alla parter hörs och läggs vikt vid. Så fort detta görs träder också bilden fram att inget är svart och vitt, i alla fall oftast inte.
Men de flesta av oss följer inte en rättslig process på det sättet. Vi läser om ett brott och vår första mänskliga reaktion blir kvar i vårt medvetande.
Många tycker att den som begått ett vidrigt brott inte ens ska ha rätt att försvara sig. Det spelar ingen roll vad som drivit personen till att begå brottet.
Det finns det inte heller så klart när det gäller skuldfrågan och att personen ska straffas. Frågan är väl mer hur långt straffet ska vara och vad som händer sen.
I mina ögon finns det inget som är värre än att förgripa sig på ett barn.
Det är så fullkomligt vidrigt och omänskligt att det inte ens går att ta in att det faktiskt händer. Hela tiden. Jag känner också ett brinnande hat gentemot gärningsmännen.
Däremot kan jag lyfta blicken och försöka se sammanhang och kopplingar som gör att hatet inte får fortsätta att styra mina tankar.
Otaliga är vittnesmålen om att de som förgriper sig på barn själva varit med om övergrepp som barn. Hur gör vi när offret blir gärningsman? Ska han dö då?
Det finns även en icke föraktlig mängd vuxna män(niskor) som anser pedofili vara en sexuell läggning som har samma rättigheter som gayrörelsen. Dessa personer är sjukare än alla andra tillsammans.
Lyckligtvis är så gott som alla länder ense om att det är brottsligt att begå sexuella övergrepp mot barn. Det finns inget som heter att barn har "sexuella relationer med vuxna". Det ska kallas vid sitt rätta namn och det är våldtäkt.
Det är avskyvärt och de som begår dessa brott ska ha långa och kännbara straff.
Men det måste också vara tillåtet att tillfriskna, få behandling och kunna komma tillbaka till ett normalt liv. Även om det gör ont och även om den vidriga handlingen aldrig kan göras ogjord och de drabbade barnen aldrig kan glömma. Gärningsmännens straff tar ändå inte slut i och med att de får leva sina liv med vetskapen om vad de gjort. Det handlar inte om att man ska "tycka synd om pedofilerna" eller att man negligerar deras handlingar.
Hur skulle vårt samhälle annars utvecklas? Vem skulle bestämma vilka brottslingar som ska lynchas? Behövs det ens bevis för att man är skyldig om "alla ändå vet" att man är det?
Människans inneboende godhet ställs inför svåra överväganden i denna diskussion. Men var man hamnar i slutändan avgör också vilken grad av mänsklighet vi vill att vårt samhälle ska vila på.