Att ha idéer om den framtida färjetrafiken är känsligt och framförallt om de på minsta sätt avviker från den som det sägs "gemensamma ståndpunkten på Gotland". Ibland känns det som man satsat allt på ett kort, enkelt uttryckt: Allt ska vara oförändrat eller bättre!
Frågan om framkomligheten på vår landsväg är betydelsefull och därför är det också viktigt att vända på alla stenar och hitta nya infallsvinklar. För även om en del idéer kan verka som utopier kan de på sikt leda framåt. Men för att komma just framåt måste man ibland backa till vägskälet och välja ny väg.
Kortare terminaltider genom snabbare in- och utcheckningstider kan enkelt förkorta den totala restiden, för det är just den totala restiden som är intressant. En annan sten som borde lyftas undan är den som handlar om hela logistiken för transpostföretagen och godshanteringen. Den sitter visserligen hårt fast på grund av traditionellt tänkande och lukrativt gotlandstillägg, men det kan vara värt att bända på den.
Som det nu fungerar finns i stort sett ingen lagerhållning av varor på Gotland, utan hela vårt varuutbud bygger på dagligen ankommande leveranser. Man kan egentligen säga att staten betalar för en gigantisk lagerhållning på sjön. När godset sedan anländer till ön ska det i rasande tempo lossas och nytt gods lastas för att samma trailers ska hinna med nästa färja.
Istället borde så många transporter som möjligt ske med containrar och flera kunde då vara i omlopp samtidigt.
Det kräver naturligtvis en omfattande planering och nytänkande, men den smartaste vägen är inte alltid den enklaste. Utan visioner stannar utvecklingen.
För tillfället är det ganska tyst i Ojnaredebatten och alla väntar på Högsta domstolens utslag. Det är dock glädjande att allt fler börjat inse vikten av försiktighetsprincipen, eftersom ingen vet om den framtida vattentillgången kan garanteras. För långt ifrån alla experter är eniga och inte heller de olika domstolarna. Återstår att se om förnuftet segrar och försiktighetsprincipen tillämpas.
Ett återkommande argument i kalkdebatten är att just kalken från Bunge på grund av sin kvalitet är avgörande för stål- och livsmedelsindustrins framtid. Frågan är då bara, vad gör Nordkalk med all kalk som bryts i företagets övriga kalktäkter i bland annat Orsa och Polen?
Kanske är den viktigaste biten med Bungekalken den enkla och billiga logistiken med transportband från brottet direkt till hamnen och utskeppningen. För enkel logistik är lika med större vinst.
Regionen ska nu kraftsamla för att minska matsvinnet i storköken. En bra målsättning, men jag reagerade på ett uttalande av kostekonomen Marguerite Selin i en GT-artikel: "Vi har inte någon bra koll på det här. Vi vet att en del mindre skolor slänger nästan ingenting.
I sådana här stora kök (Säveskolan, red. anm.) är det däremot svårare att få överblick. Vi hoppas att vi med den här utbildningen kan ta fram en plan för hur vi ska göra framöver".
Ytterligare ett bevis på att storköken kanske inte alltid är det mest fördelaktiga alternativet.