Att leva dag för dag
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Frågan är då varför jag inte ligger i fosterställning och gråter just nu. Om jag känner mig själv borde jag göra det - för mitt liv är ett stort ovisst kaos. Jag har inte råd att vara självständig av den grad min sinnesro kräver, och inte kan jag heller ensam hålla i alla trådar.
Jag har gått från att ha livet noga skildrat på ett papper - ett upprepande schema med rutiner och all dess innebörd, till att leva för dagen. Jag är en nykläckt student.
Den tredje juni i år firade jag mitt skolslut tillsammans med ett gäng fantastiska och bekymmerslösa människor. Fyra dagar senare klev jag ut i arbetslivet och började jobba i butik.
Sommaren flög förbi med en rasande fart och jobbet gav mig samma kontinuerliga, trygga vardag som skolan tidigare gett mig. Men i takt med att sommarens spirande blommor bedagades, upphörde även floden av turister. Precis som alla andra somrar på vår ö. Och där stod jag plötsligt, tillsammans med många av dem jag sjungit så gladeligt med den tredje juni, utan jobb. Jag var arbetslös, mellan jobb, permitterad, arbetssökande, friställd... Kärt livskapitel har många namn.
Med på köpet ingick även dess beska innehåll då jag såg vänner lämna ön för arbete på fasta landet, fastän de önskat stanna kvar på denna trygga hemvist ett tag till. Och kommunens politiker som skryter med den låga arbetslösheten på ön...
Då jag slutade jobba i början av september fick jag livnära mig på olika fotouppdrag samtidigt som jag sökte runt 30 jobb. Varje morgon vaknade jag med hoppet om att "idag kommer de höra av sig!". Jag blev som väntat knäppt på näsan de flesta dagarna. Jag befann mig i ett skede där jag saknade kontroll över min vardag, och jag var definitivt inte oberoende.
Mina bekantas kontakter var de som gav mig hopp om att kanske, kanske skulle det här jobbet bli mitt. I slutet av månaden fick jag detta svart på vitt, då en nära vän till mig gjorde att jag fick in foten i en annan butik. Från och med nu skulle det säljas godis så det stod härliga till!
Under fem veckor försedde jag människor med konfekt, sedan var min sista dag i godisbranschen gången. Återigen befinner jag mig "mellan jobb", dock denna gång med ett fastare grepp om mitt liv. Jag känner att jag hade återfått en viss kontroll och jag har insett att man kan planera även det mest oförutsägbara livet.
Fastän min arbetslösa vardag, som gör mig tvungen att leva dag för dag och inte idag för imorgon, kan jag faktiskt tillåta mig själv att fatta tag i livets tyglar. Jag vet nu att det trots allt finns något gynnsamt med ovissheten, och kanske är det det som hindrat mig från att lägga mig i fosterställning. Kanske är det en dunkel karamell jag ska suga ett tag till på, innan jag återigen beger mig in i studentlivets säkra trad.