Saker har redan skrivits om Annie Lööf (C) som, om det stått ett S i parentesen istället, av vissa skulle kallas mobbning. Hennes leende. Hennes dialekt. Hennes ringa ålder.
Hennes partiledarkollega Gustav Fridolin är exakt lika gammal, har också en rolig dialekt men här utelämnas helt kommentarer om mimik, hans ålder eller hur han talar. En slump? Knappast.
Däremot finns det kritik att framföra gällande Annie Lööfs insikter i bemanningsbranschen. Eller i alla fall förståelse för densamma.
I partiledardebatten gick hon hårt åt Jonas Sjöstedt (V) vars parti vill förbjuda bemanningsföretagen. Ett förbud är knappast lösningen på problemen (som även beskrivs under Liberal kommentar) och även detta förslag visar brist på insikter i verkligheten.
Men Annie Lööfs argument att Vänsterpartiet vill "förbjuda en hel bransch" som sysselsätter cirka 100 000 personer föll ganska platt. En passning som Jonas Sjöstedt skickligt satte i krysset. För jobben finns ju ändå, men genom traditionella anställningar hos respektive företag.
"Bemanningsbranschen" är inte en egen bransch. Det är en metod som tillgodoser företagens behov av flexibilitet i antalet anställda. Något som var och en förstår kan vara nödvändigt ibland. Det är omgärdat med en rad krav och kostnader att anställa tills vidare och även om man kan säga upp folk hur lätt som helst genom att hävda arbetsbrist så är det inte riktigt så lätt i praktiken.
Men.
Just för att det ska vara tillfälliga lösningar borde det finnas en gräns för hur länge man kan jobba på ett företag som bemanningspersonal. Om man år ut och år in jobbar på samma ställe men har en annan arbetsgivare än sina arbetskamrater så är det inget tillfälligt behov som fylls.
Då är det ett system som utnyttjas för att slippa undan "krånglet" jag nämner. Trots att anställningen formellt borde vara en tillsvidareanställning och att det är den anställde som förlorar på förfarandet.
Detta borde man kunna hitta regler för att komma åt utan att behöva införa näringsförbud för en efterfrågad affärsidé.