KRÖNIKA
Kontrasten är både brutal och komisk.
Den mellan de politiska motståndarnas framgångsrika beskrivning av Centerpartiet som ”Stureplanspartiet” och den bild man får när man studerar partiet i verkligheten under tre dagars stämmoförhandlingar kring nytt idéprogram.
Visst fanns det stockholmare där men de allra flesta inläggen i talarstolen talades på dialekt från landets alla hörn.
Ämnena som engagerade är desamma som engagerat folkrörelsen i decennier: strävan efter frihet och en stark tro på individen, miljön, kärnkraften, decentralisering och småföretagande.
Mediebilden av Centerpartiet har till och med tagit över många inom den egna rörelsen vilket självklart är ett underbetyg till partiorganisationen. Att man inte varit bättre på att hävda sin egen självbild.
Visst finns det kritik och olika viljor inom Centerpartiet, liksom det finns i alla partier. Det finns också alltid oppositioner inom alla partier, de som är emot det mesta som partiledningen gör och inte, lite av princip.
Men att påstå att Centerpartiet är ett Stureplansparti är så uppenbart fånigt att man blir lite trött.
För politiska nördar som undertecknad är det en fröjd att se 500 engagerade fritidspolitiker (och en och annan heltidspolitiker) slåss för sina yttranden och prata om det som berör dem allra mest. Det är något väldigt vackert med demokrati och jag är helt säker på att jag skulle känna samma sak genom att bevista till exempel Socialdemokraternas kongress som inleds på onsdag.
Det är alltid enkelt att sitta på avstånd och vara nedlåtande, kliver man lite närmare blir det svårare att vara tvärsäker.
Här är också dilemmat för journalister som bevakar politiken. Ju närmare man kliver desto svårare är det att hålla det nödvändiga avståndet.
Det ger definitivt mer cred att sitta på avstånd och såga allt och alla men det är verkligen inte per automatik detsamma som att vara objektiv eller närmare sanningen.
Det här med att veta istället för att tro och spekulera har också beröringspunkter med det jag skrivit tidigare i veckan om mediernas trovärdighet och behovet av en fungerande upphovsrätt. Somliga tycker att jag har förolämpat mina läsare genom att hävda att det hör till allmänbildningen att veta hur vår fria press, radio och tv fungerar i vår demokrati.
Jag har lite svårt för såna kommentarer, som att det skulle vara fel att påpeka när något är fel. En slags omvänd elitism, nåt sorts bildningskomplex.
Jag sitter sannerligen inte inne med någon hundraprocentig allmänbildning. Det finns många områden där min bildning brister. För den skull är jag inte korkad.
Det kanske känns bra att kunna hålla fast vid bilden av politiker som ett gäng lallare som inte har någon förankring i verkligheten. Det är helt säkert bekvämt att vägra betala radio- och tv-avgiften, eller en prenumeration på en dagstidning som får presstöd, med motiveringen att dessa är avlönade av staten och i maskopi med makten.
Men det blir ju inte sant för den skull.
Trevlig helg och glad påsk!