Att göra omvärlden begriplig
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vi i medierna har en viktig roll i detta berättande. Kanske viktigare än någonsin när information fullkomligt öser över oss från alla håll och kanter.
Var och en kan rimligen inte ägna stora delar av sin dag åt att gå till källorna och kontrollera fakta samt söka efter information.
Medieföretag är som alla andra hänvisade till att få plus och minus att gå ihop. När allt färre väljer att köpa annonser och betala för journalistiken blir den granskande verksamheten drabbad. De resurser som finns måste ägnas åt att ta om hand det allra viktigaste. Att göra samhället begripligt för läsarna/tittarna/lyssnarna hamnar då inte högst upp på prioriteringslistan.
Det finns en inbyggd problematik i att nyheter numera finns på nätet där de är gratis. Problemet är att även dessa nyheter i stor utsträckning än så länge produceras av "gammelmediernas" anställda journalister. Som inte är gratis.
Ett annat problem är att antalet ägare i medievärlden blir färre och större. Storskaligheten gör att många svaga varumärken "räddas" men också att mångfalden minskar. Det gör inte att medborgarna får läsa olika vinklingar på nyheterna, det blir många kanaler men samma innehåll.
Frågan är hur det ska kunna göras annorlunda om inte efterfrågan finns?
Om ingen är beredd att betala för journalistiken kommer den att utarmas helt.
"Gratiskulturen" breder ut sig. Allt ska vara gratis: Information wants to be free (information vill vara fri/leva fritt). Men det finns ju alltid någon som väljer ut vilken information som ska vara fri att spridas.
Frågan är mer vem som ska göra det urvalet. Journalister som är styrda av etiska regler och med ansvariga utgivare som kan ställas till svar vid övertramp eller diffusa avsändare utan juridiskt ansvar?
En retorisk fråga såklart.
Lösningen är inte att fortsätta som man alltid har gjort. Tidningsbranschen som organisation är knappast hi tech. Men alla borde inse att det är ohållbart att fortsätta utarma det som medborgarna fortfarande är beredda att betala för, för att flytta om resurserna till det som man ger bort gratis.
Frågan måste fortsätta ställas både inom mediebranschen och i en allmän debatt i samhället: vem ska betala för journalistiken?
Och: vill vi ha den?