I Sverige har vi en modell där arbetsmarknadens parter kommer överens om de avtal som ska gälla för respektive bransch.
Ett fungerande system som ingen vill riva upp.
Däremot finns det problem som inte kan lösas i förhandlingar mellan företag och fackliga organisationer. Som ett lands totala ekonomi och förutsättningar för dem som står utanför arbetsmarknaden.
Facken representerar dem som redan har arbete, deras mål är att hålla lönerna uppe och få ut så mycket som möjligt till sina medlemmar.
Arbetsgivaren vill hålla nere kostnaderna och ge så små löneökningar som möjligt.
Någonstans på mitten mötas de tu och gemensamt för båda parter är att man vill att det ska gå så bra som möjligt för företaget i fråga. För att säkra arbetstillfällen och/eller för att öka företagets lönsamhet.
Det finns dock problem som man inte kan blunda för: många kommer aldrig in på arbetsmarknaden över huvud taget. Oavsett vilken regering vi har och oavsett hög- eller lågkonjunktur.
Ett osvenskt klingande namn kan vara en orsak, ett lindrigt funktionshinder, brist på utbildning, långvarig arbetslöshet eller långtidssjukrivningar för människor allt längre bort från chansen att komma tillbaka till ett jobb.
Det har funnits olika lösningar för detta genom åren, olika namn och olika beskrivningar men med det gemensamt att det handlat om åtgärder för att dessa personer ska få in en fot på arbetsmarknaden. Gemensamt har också varit att det handlat om tidsbegränsade projekt.
Att istället skapa ett anställningsalternativ där man kommer in på lägre lön ses som oerhört provocerande. Men kritiken backas inte upp av egna förslag på lösningar.
Möjligheten att sänka ingångslöner betyder inte att man ska ha en lägre lön i all evighet. Det ska inte heller handla om löner som i samma nivå med vad man kan få om man inte jobbar. Även här måste självklart arbetslinjen gälla, det ska löna sig att arbeta.
Tycker man inte att trösklarna till arbetslivet ska sänkas så måste man också acceptera dagens situation.
Vill man ha fler i arbete måste man ha konkreta förslag, inte bara vackra ord.
Hur det ska gå till rent praktiskt är fortfarande ett frågetecken eftersom det inte kan vara staten som bestämmer lönenivåer eller anställningsavtal. Förhoppningsvis kommer debatten att fortsätta kring problemet som ligger bakom Centerpartiets och Folkpartiets förslag om sänkta ingångslöner.
Att blunda för alltihop kan möjligen plocka en och annan populistisk poäng men det löser inte grundproblemet för alla dem som står utanför arbetsmarknaden.