”En glad feminist gör större nytta än en arg feminist” sa jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) i söndags till SvD. Stämmer det?
Suffragetterna startade den första vågens feminism. Var de glada? De använde sig av civil olydnad, kedjade fast sig och tände eld på saker. Idag hyllas de brett för sin kamp för kvinnlig rösträtt. Arga feminister är anledningen till att glada feminister som Arnholm kan rösta och bli ministrar.
Det är lätt att göra sig lustig över Arnholms citat, men det är bara ett av flera exempel på att högern tycker att det är jobbigt med människor som blir upprörda av orättvisor.
Etnisk profilering
Under våren startade polisens jakt på papperslösa, där de bland annat använde sig av etnisk profilering i Stockholms tunnelbana, en debatt om strukturell rasism.
Författaren Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev (DN 13/3) till justitieministern där han berättade om hur han stoppats av polisen på grund av sin hudfärg. Jasenko Selimovic, folkpartist och statssekreterare hos integrationsministern, svarade (DN 27/3) att Khemiri väljer att tolka polisernas agerande mot honom som rasism. Vem vet, kanske hade de bara en dålig dag? Selimovic uppmanar Khemiri att istället vara positiv och tacksam.
Förra våren när förbundet Allt åt alla ordnade en studieresa till Solsidan för att visa på klassklyftorna startades en lång debatt. Peter Wolodarski kallade studieresan för ”ett farligt experiment i praktiskt grupphat” (DN 5/2) och Kaj Schueler gick så långt som att likställa klasshat med rasism (SvD 28/12).
Flera gånger när oppositionen gjort sin uppgift och kritiserat regeringen har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) svarat med att lägga huvet på sned och anklaga oppositionen för ”högt tonläge”.
Glad opposition
Den som får lägre lön på grund av sitt kön och den som blir stoppad av polisen på grund av sin hudfärg ska alltså vara glad och inte arg, klassamhället är inget man får hata och oppositionen ska helst vara glad över den politik som regeringen för. Annars blir statsministern ledsen.
I högerns världsbild finns inga konflikter i samhället. Allt är ganska bra som det är. Därför har de svårt att förstå när människor blir upprörda. Klassklyftor, strukturell rasism och förtryck av kvinnor existerar inte. Och om det gör det vill de inte göra något åt det genom politiska reformer.
Ilskans kraft
Det är också en kamp om språket. Högern försöker sätta ramarna för vad som får sägas. Den som är upprörd kan då avfärdas som hysterisk och högljudd. På så sätt undviker de att diskutera sakfrågorna. En härskarteknik som urholkar det politiska samtalet.
Utan arga människor hade demokratin varit mindre demokrati. Och vi hade sannolikt inte ens haft demokrati. Orättvisor fortsätter att göra människor förbannade. När ilskan organiseras blir den en enorm kraft för att förändra samhället.