Vid ett par tillfällen har GT varit föremål för konflikt i samband med avtalsförhandlingar. För fem år sedan togs vi ut i konflikt men inte GA.
Det var inte kul. Vi stod till fullo bakom Journalistförbundets krav men det kändes grymt orättvist att vi skulle tvingas göra en sämre tidning medan GA kunde jobba på som vanligt.
Allmänhetens sympatier var inget vi räknade med, även om konflikten varslades av fullt berättigade skäl. Somliga arbetsgrupper, som sjuksköterskor och barnomsorgspersonal, får oftast ganska lätt allmänhetens sympatier, medan andra, som journalister och lärare, har svårare att få förståelse för att de inte vill acceptera försämringar.
I konflikten mellan Unionen och Almega har vi ett intressant exempel i Visby, genom att 175 anställda på Payex under torsdagen togs ut i strejk. Nu tyckte jag att det mest intressanta i den nyheten var att bara 175 anställda av 430 anställda berördes. Därmed stärks bilden av ett företag där det fackliga engagemanget inte är stort.
Och frågan är hur mycket en strejk stärker det fackliga engagemanget lokalt, där anställda och arbetsgivare har samma intressen, företagets bästa.
För det blir ju lite av ett "straff" mot det företag som tas ut samtidigt som konkurrenten får jobba som vanligt. Kunderna som berörs av strejken på Payex kan dessutom drabbas av stora konsekvenser, om inte räkningar betalas i tid.
Å andra sidan är strejkvapnet det enda man kan ta till när förhandlingarna kör fast, utan det skulle maktbalansen vara ännu mer ojämn. Men nog känns det som ett mycket omodernt sätt att lösa en konflikt.
Chefen för gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen, Jan Holmquist, beskrev nyligen lärarkollektivet som en grupp som haft mycket makt historiskt. Eventuellt för mycket makt.
Linus Gränsmark, ordförande för LO på Gotland, uttryckte i går på sidan härintill att han tolkade det som att Jan Holmquist menade facket i allmänhet. Det tror inte jag att han gjorde.
Och att lärarna som kollektiv är en stark yrkesgrupp är enligt mig lika självklart som att påven har en rolig mössa.
Sen säger jag inte att det är fel att det är så, men att låtsas som att det var närapå en kränkning är att övertolka uttalandet som jag ser det.
De fackliga organisationerna jobbar på olika nivåer. På förbundsnivå är det löner, avtal och riktlinjer som tas fram medan fackligt arbete på arbetsplatsen mer handlar om en samverkan med arbetsgivaren i olika processer.
I alla fall är det så det är tänkt. Att arbetsgivare och anställda tillsammans ska forma den bästa organisationen för företaget.
I själva verket låter många arbetsgivare facket göra mycket av arbetet de själva är ansvariga för. Som att förankra förslag hos personalen, informera, se till att konsekvensbeskrivningar och riskanalyser blir gjorda. Helt enkelt att man följer de regler som man kommit överens om tillsammans.
Arbetsgivarna har alltså all anledning att både vårda och värna den fackliga strukturen på arbetsplatsen eftersom det utan den skulle bli väldigt besvärligt att hantera frågor som till exempel en omorganisation. För även om man inte följer kollektivavtal finns det lagar som styr och som man inte kan välja bort. Arbetsmiljölagen och lagen om arbetstid och semester till exempel.
Att prata med en part som har allas mandat är trots allt enklare än att prata med var och en anställd.
Trevlig helg!