Normalt är Sverigedemokraterna inte så synliga på Gotland. Ja, här är rörelsen nästan underjordisk. Partiet har inte lyckats ta sig in i fullmäktige. På partiets regionala hemsida är det senast skrivna (21 mars) en rapport från årsmötet som börjar:
"Sd Gotland har hållit sitt årsmöte på Gråbo med ett tiotal av medlemmarna närvarande. Som vanligt i en vänlig och trivsam stämning där alla mötesdeltagare kom till tals."
Närmast föregående notering är från 12 december i fjol. Med rubriken "Vi knogar på".
Men trots partiets halvdvala i regionen: i dag kommer Sverigedemokraterna att märkas mer på Gotland. Även om partiet odlar sin offerroll och sitt utanförskap så har det fått sin egen dag i Almedalsveckan. I år är det måndagen och nästa år – valåret – är det tisdagen. Två av de absolut hetaste och mest attraktiva dagarna, då intresset och energin fortfarande är på topp. Så åtminstone på denna punkt har Sverigedemokraterna ingen möjlighet att framställa sig som negativt särbehandlade.
Sverigedemokraterna överträffar sitt eget valresultat i opinionsmätningarna. Men det är svårt att se hur partiet ska kunna få något direkt inflytande, ens efter valet 2014. I den mån Sverigedemokraterna har något rikspolitiskt inflytande så sker det indirekt, genom det sätt man påverkar andra partier. Annars hade det exempelvis knappast funnits något samarbete mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet.
Sverigedemokraterna försöker bli ett respektabelt parti. Men Jimmie Åkessons försök att genomdriva (en selektiv typ av) nolltolerans mot bland annat rasism inom SD har inte normaliserat relationerna med andra partier. Snarare har det skapat stora interna problem. Nolltoleransen har blivit ett verktyg som tillåter partiledaren att göra sig av med eller degradera misshagliga. Medan man visar mer hänsyn mot dem som är för viktiga eller alltför internt starka för att sparkas ut.
Att odla utanförskapet samtidigt som man försöker ta sig in i stugvärmen är en svår (ja kanske omöjlig) balansgång som Sverigedemokraterna hittills har misslyckats med. Och det skapar spänningar som kan slita partiet i stycken. Om Jimmie Åkesson skulle tillämpa sin nolltolerans strikt så fanns det kanske snart inget parti kvar att leda.