LIBERAL KOMMENTAR
Den senaste tiden har en rad ledande centerpartister meddelat att de lämnar riksdagen i samband med valet nästa år. Stureplanscenterns förgrundsfigur Fredrick Federley har bestämt sig för att i stället kandidera till Europaparlamentet.
Partiets rättspolitiske talesperson, Johan Linander, säger att det har blivit dags att prova på något annat. Och Roger Tiefensee, som är partiets miljöpolitiske talesperson och tidigare ekonomisk-politisk talesperson, förklarar att han vill få mer tid över för familjen.
Det rör sig knappast om personer som drar sig tillbaka efter en fullbordad karriär. Alla tre är relativt unga politiker som skulle kunna ta ännu tyngre uppdrag för Centerpartiet efter valet. Kanske handlar det verkligen om att de vill pröva något nytt, men snarare känns det som att de väljer att lämna ett sjunkande skepp. Det är roligare att sluta självmant än att bli av med riksdagsplatsen som en följd av valresultatet.
För de snart två år som gått sedan Annie Lööf valdes till ny partiledare har varit en katastrof och det är i dag fullt möjligt att C – som varit representerade i riksdagen sedan 1917 – inte klarar riksdagsspärren i september nästa år.
Problemen som Lööf måste adressera när hon talar i Almedalen är långt större än det egna ledarskapet. Man kan jämföra C med det andra fyraprocentspartiet i Alliansen.
Kristdemokraternas problem är att man har en politik som få gillar. För Centerns del är problemet att ingen riktigt vet vad partiet står för, bortsett från att man framstår som det lojalaste Allianspartiet.
Trots försök att profilera sig som både ”ekohumanister” och ”Alliansens gröna röst” har C inte setts som det naturliga miljöpartiet i svensk politik sedan 1970-talet. Formuleringarna i det nya idéprogrammet om att på mindre än en generation göra Sverige fossilfritt lär knappast ändra på det.
Få väljare ser miljöfrågorna som avgörande för partivalet och de som gör det föredrar oftast partiet med ordet miljö i namnet.
Samtidigt har ambitionerna att bli det renlärigt marknadsliberala alternativet i svensk politik effektivt alienerat de traditionella centerväljarna på landsbygden, utan att vinna några nya.
Sedan idéprogramsfiaskot i vintras har C återigen börjat orientera sig mot landsbygden. Veckans utspel om hur bruksorterna skulle kunna få ny utvecklingskraft är ett exempel på detta. Att på så sätt återvända till sina rötter är sannolikt en klok strategi. Det är på landsbygden och i mindre kommuner partiet fortfarande har sina starkaste fästen. Men där finns också många väljare som känner sig bortglömda i ett alltmer storstadsfixerat politiskt samtal. C skulle kunna ge dem en välbehövlig röst.
Frågan är bara om det är för sent att rädda Centern.