Jag borde väl egentligen inte klaga. Inte när Fredrik Reinfeldt förklarar att det kan vara dags för ännu ett steg i jobbskatteavdraget. Det femte i ordningen. I så fall, om ekonomin tillåter, från nästa årsskifte.
Det är ju ändå en skattesänkning i ett av världens tyngst beskattande länder. Hur kan det vara fel?
Men det är lite märkligt att regeringen framhärdar i en politik som börjar se lite enkelspårig ut. Borgerligheten har ju inte fullt ut fått betalt (i politisk goodwill) för tidigare steg i jobbskatteavdraget. Många skattebetalare kände ju länge inte ens till jobbskatteavdragets existens.
Kunde det då inte vara läge att pröva någonting nytt?
Efter de fyra steg i jobbskatteavdraget som redan genomförts finns nu definitivt andra skattesänkningar som skulle betyda mer för ekonomin och för svenskarnas arbetslust.
Ett sådant exempel är värnskatten. En skatt som lades på toppen av den skattereform som Socialdemokraterna ledde genomförandet av för två decennier sedan.
Jag anar varför alliansen inte vågar röra värnskatten.
Man är oroliga över att man inte ska framstå som tillräckligt "sossiga" om man sänker skatten för dem som ändå tjänar ganska bra. "De rika", om man använder Socialdemokraternas vokabulär.
Men vore det inte bra för Sverige om ingenjörer och läkare, för att nämna två berörda yrkesgrupper, fann det mödan värt att jobba mer?
Att avskaffa värnskatten skulle bara kosta hälften så mycket som det femte steget i jobbskatteavdraget. Det blir pengar över till att sänka skatten på företagande eller att höja brytpunkten för när man börjar betala statlig inkomstskatt. Vilket är ytterligare två exempel på välbehövliga åtgärder.
Men istället väljer alliansen att fortsätta hyvla på samma gamla knast. Ett femte steg i jobbskatteavdraget? Visst. Tack så mycket. Men som mottagare känns det lite fantasilöst. Som att få samma födelsedagspresent för femte året i rad.