LIBERAL KOMMENTAR
I dag, när diskussionen om förskolan främst handlar om valfrihet och pedagogiska modeller, är det lätt att glömma varför vi en gång började bygga ut barnomsorgen: För att båda föräldrarna, det vill säga även mammorna, skulle kunna arbeta. Planen fungerade och några decennier senare är hemmafruarna färre än Kristdemokraternas sympatisörer.
Systemet bygger på att barnen och föräldrarna har samma tider, vilket är fallet för de med ”åtta till fem”-jobb. Nästan 40 procent av arbetsstyrkan har dock inte det, enligt SCB. De jobbar på kvällar, nätter och helger – tider då endast 130 av landets 290 kommuner erbjuder barnomsorg (2011). Siffran har ökat successivt under de senaste åren men verksamheten – så kallat ”nattis” – är fortfarande frivillig för kommunerna.
I ett samhälle där allt mer är öppet 24 timmar om dygnet håller det inte i längden. Därför är det bra att Lena Sommestad, S-kvinnors ordförande, väcker frågan om att lagstifta om rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid (Aftonbladet, 3/4).
Motiveringen att en kommun inte erbjuder ”nattis” eftersom det inte finns någon efterfrågan stämmer inte med verkligheten. Natt- och helgarbetare finns överallt och även om många löser barntillsynen genom att föräldrarna jobbar på olika tider, eller med hjälp av släktingar, fungerar det inte för alla, vilket gör att många – läs mammor – tvingas jobba ofrivillig deltid, med sämre inkomst och löneutveckling som följd. 2012 uppgav var fjärde förälder, enligt en LO-rapport, att de inte kunde arbeta heltid på grund av förskolans öppettider.
Det rimmar väldigt illa med arbetslinjen och det är hög tid att anpassa barnomsorgen efter arbetsmarknaden.