Anders Borg måste ge med sig
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Även för mycket kallblodiga strateger i Rosenbad måste detta ge anledning till reflektion. Visst, de smärtsamma reformerna är över för den här mandatperiodens del. Man har i stort sett gjort vad man tänkt sig. Men avsaknaden av prövningar är inget man vinner opinioner på. Det måste mer till. Framför allt bör man inte utmana i onödan, vilket man gjort med råge i fråga om försvarspolitiken.
I en artikel i går satte Bo Pellnäs, en av Sveriges främste säkerhetspolitiske experter, fingret den politiska dimensionen av detta. Regeringen, menar han, är helt enkelt ointresserad av och okunnig om försvaret. Därför har man, med den förre försvarsministern Mikael Odenbergs ord, förvandlat försvaret till en "budgetregulator". Detta i trygg förvissning om att framför allt moderata kärnväljare ändå lydigt kommer att lägga sin röst på rätt ställe i nästa val. För allt handlar om att vinna 2010 för alliansregeringen.
Men där tar man fel. I Rosenbad verkar man visa upp något som liknar politisk autism när det gäller att lyssna av folkliga stämningar, menar Pellnäs, och pekar på den uppenbara risken att borgerliga kärnväljare helt enkelt röstvägrar om två år.
Som det tragiska dramats regissör sitter finansminister Anders Borg med sin envisa vägran att se till proportioner. För Borg är överskott i statsbudgeten det absolut överordnade värdet. Och Borg opererar i sin tur under ett obrottsligt beskydd av statsministern. I normala fall hade det varit en mycket bra situation för en långsiktigt tänkande regering. Men i det här har det slagit snett. Försvars- och säkerhetspolitiken handlar inte om att hindra en massa särintressen från att pungslå skattebetalarna på pengar. Det handlar om varje statsmakts första och främsta uppgift: att vara förmögen att värna sitt territorium.
Det handlar inte bara om invasionsförsvar, det handlar också om incidentförsvar. Men inte ens det kan garanteras med den politik som nu förs.
Sverige behöver en realistisk officiell säkerhetspolitisk bedömning, och vi behöver en regering som inte låter frågan om överskottsmål prioriteras framför vår nationella säkerhet. Det är tämligen blygsamma villkor att ställa upp, både för kärnväljare och faktiskt för vem som helst.
Både för alliansens och Sveriges skull kokar det hela ned till en enkel slutsats: Anders Borg måste ge med sig.