Alla andra 364 dagar om året borde vi tala mer om jämställdheten i det här landet.
Just i dag är det dock läge att lyfta blicken när vi firar Internationella Kvinnodagen.
I Sverige får trots allt flickor också gå i skolan. I Sverige skärs inte småflickors könsorgan sönder och samman och sys ihop med taggbuskar. I Sverige är risken att dö i barnsäng ganska liten och flickor slipper oftast föda sitt första barn när de själva fortfarande är barn.
I Sverige pågår inga beväpnade konflikter där vapnet i många fall är våldtäkt.
Unga flickor i Sverige får inte mindre med mat för att deras bröder ska bli mätta i första hand.
I Sverige aborteras inte flickfoster för att de är mindre värda än pojkar.
Vi borde göra mer för att se till att flickor i världen får rätten till sina liv och sina möjligheter.
Samtidigt kan vi inte blunda för de trender här hos oss, i ”världens mest jämställda land”, som pekar åt helt galet håll.
Man undrar lite hur det gick till när feminism blev nästan ett skällsord. När feminism plötsligt tolkades som att vi skulle byta stereotypa könsroller med varandra. Eller att kvinnor inte längre får bry sig om kläder och mode och män inte längre skulle få vara stora och starka om de kände för det.
När blev vi så totalt intellektuellt störda att dessa argument ens fick plats i debatten?
Kvinnors rättigheter ska inte skilja sig från mäns. Hur kan detta bli så svårt att förstå och omsätta i praktisk handling?
Hur kan kvinnans frigörelse istället bli ett argument för att mannen är förtryckt?
Internationella kvinnodagen har olika perspektiv beroende på var i världen man bor och här har vi i Sverige dragit en vinstlott tack vare tidigare generationers kvinnokamp.
Men än är vi inte framme vid målet: kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.
Halva makten, hela lönen. Inte bara i teorin.