1968 – året då Olof Palme ställde sig på ett lastbilsflak nära Kruttornet och inledde Almedals-epoken – var viktigt för mig. Det var då – 14 år ung – som jag inledde min tidningsmannabana. Inte som politisk journalist men som tabellräknare på Gotlands Allehandas sportredaktion.
Almedalen – då – var för mig en barndomens och ungdomens oas. Där det numera spelas boule låg en utmärkt tennisbana (grus). Där kämpade Urban Bäckström och jag om titeln Almedals-mästare. Hans pappa var chef på Stadshotellet och min på Fornsalen och vi bodde båda helt nära Almedalen.
Efter utbildningsminister Olof Palmes (och Krister Wickmans – han var en stark kandidat till partiledarposten) första trevande försök att bjuda på politik i semesterparadiset har Almedalsveckan utvecklats till ett gigantiskt jippo. Med tanke på hur mycket pengar som pumpas in till ön tack vare detta bör ett tack riktas till den dåvarande lokala socialdemokratiska ledningen med kommunlrådet Jan Lundgren och riksdagsmannen Per-Axel Nilsson i spetsen. De hade utmärkta kontakter till partiets gotlandsfrälsta topp; Palme, Wickman, Bodström-klanen, Ingvar Carlsson, Thage G. Peterson, Allan Larsson, Jan Eliasson...
Almedalsveckans historia kan skrivas i årtal och siffror. 1981 var första gången som samtliga partiledare deltog, året efter höll Socialdemokraterna ett ekonomiskt seminarium som sedan under många år kom att vara veckans kanske viktigaste arrangemang. 1994 växte veckan ut över den strikt politiska sfären då Industriförbundet och Företagarna stod för egna arrangemang. 1998 avhölls sex seminarier... idag är det flera tusen arrangemang under veckan.
För egen del slutade jag så småningom att skriva om fotbollsmatcher och Stångaspelen för istället ägna mig åt kommunfullmäktige och senare riksdagen. Som politisk skribent stod jag många somrar i Almedalen tillsammans med lokala kolleger som Göran Mattsson, Jurgen von Zweigbergk, Janne Lundgren, Gunnar Öberg, Stig Jonsson, Hasse Andersson, Ola G. Öjefors... Efter att vi hastat tillbaka till redaktionena och dunkat ner några kloka ord gjordes de riktigt djupa analyserna framåt natten på någon av Stora Torgets murvelkrogar; Rosengården eller Nunnan...
Med jämna mellanrum har frågan om Almedalen spelat ut sin roll ploppat upp. Kritikerna menar att det handlar om ett kaosartat jippo som inte många av landets invånare tar del av på plats. Istället är det en happening för de redan frälsta; politiker, konsulter, projektledare, omvärldsanalytiker, experter, debattörer, lobbyister och – journalister. De som övriga tider på året morsar på varandra i maktens korridorer i Stockholm går nu – under Almedalsveckan – ett steg längre och kindpussar varandra (och det som är "värre") samtidigt som de balanserar vinglasen mellan de många vimmel som de bjuder varandra på.
Och visst, det hela kan ses som en aning fjantigt och en del av "festdeltagarna" är nog inte ens riktigt medvetna om var de befinner sig i världen. Det massiva utbudet gör också att de eventuella politiska utspel som görs drunknar i mängden. Det ska till dumheter som Gudrun Schymans avbränning av pengar för att få någon att höja på ögonbrynen.
Det ifrågasätts om Almedalen betyder särskilt mycket för den svenska demokratin. Jag kan dock bara berätta vad som händer i Danmark där jag numer bor. För någar veckor sedan arrangerades för tredje året "Folkemødet" på Bornholm – efter förebild från Almedalen. Och danskarna är helt vilt entusiastiska – en injektion för det danska samhället, utropas det euforiskt från nästan alla håll. Det ska dock tilläggas att Bornholms-dagarna och de danska politikerna är betydligt mer "folkliga" än vad vi är vana vid i Sverige. Här är det sångtävlingar och ölhävning även bland högt uppsatta politiker; utan att någon fnyser åt det.
För Gotland är Almedalsveckan viktig – kanske också för demokratin. Men låt oss säga det krasst – den generar många, många goda turistkronor. Så regionen bör göra allt för att den består!
Slutligen ska, för ordningens skull, medelas att varken jag eller Urban Bäckström blev Almedals-mästare i tennis. Det blev istället alltid Sören Bylund, en av av öns genom tiderna bästa spelare. Vår enda chans mot honom var att se till att matcherna började vid 11.30-tiden. För varje dag, exakt klockan tolv, öppnade Sörens mamma fönstret i lägenheten vid Skeppsbron och ropade "Sööören, kom in och ääät...". Och då tvingdes den gode Bylund lämna walk over. Det är också Almedals-historia.