Varje gång de rödgröna partierna styr Gotland körs ekonomin i botten. Den här mandatperioden ser inte ut att bli något undantag.
Den rödgröna ledningens första år vid makten, alltså förra året, slutade på minus tolv miljoner kronor. Räkna med att vi ännu inte har bottenkänning, tvärtom talar erfarenheten från tidigare socialistiska mandatperioder för att lodet kommer att sjunka ytterligare.
Alliansens första viktiga uppgift är och tycks förbli att få ordning på ekonomin vid ett maktskifte. Förra mandatperiodens alliansstyre gav ett överskott i finanserna under samtliga år, trots finanskris. Det är ett överskott som nu snabbt förbrukas.
En bidragande orsak till regionens dåliga ekonomi är det alltmer accelererande socialbidragsberoendet.
Framför allt är bidragsberoendet en tragedi för de enskilda drabbade. Därutöver gräver det hål i regionens kassa. Förra året nådde socialbidragsutbetalningarna 54 miljoner kronor, nytt rekord om den här sidan av millenniet. Och kanske allvarligare än själva summan: Gotland avviker från trenden. I riket i övrigt sjönk socialbidragsutbetalningarna förra året.
I kontrast till vanstyret i regionledningen besökte jag Försäkringskassan i Visby förra veckan. Från att under ledning av förre statssekreteraren Curt Malmborg (S) även de ha befunnit sig i ett bottenläge börjar kassan åter vinna försäkringstagarnas förtroende. Handläggningstiderna börjar bli acceptabla, och man håller god koll på att försäkringarna inte missbrukas. Vem minns inte förra årets uppmärksammade avslöjande av den så kallade rullstolsmannen?
Vid besöket på Försäkringskassan fick jag möjlighet att djupdyka i den gotländska sjukförsäkringsstatistiken. Utvecklingen har varit dramatisk. Under de första åren av millenniet var 1 800 gotlänningar i snitt sjukskrivna varje dag. I dag är de 600. Istället är de föremål för arbetsmarknadspolitiska insatser eller redan efter egen förmåga tillbaka i yrkeslivet.
När jag berättade om denna positiva utveckling på min Facebook-sida fick jag genast mothugg av Gotlands Folkblads ledarskribent Håkan Ericsson (S). Han menade att jag "såg det som en framgång, att Moderatregeringen lyckats kasta ut över hälften av alla sjuka gotlänningar ur sjukförsäkringen."
Vilken substans ligger det egentligen i Ericssons påstående? Ett gott samhälle kan rimligen inte kännetecknas av att många människor är sjukskrivna, men inte heller att försäkringen inte finns där för den som behöver hjälp. Ett sätt att nalkas svaret om dagens sjukskrivningsnivå är rimlig är att jämföra med andra länder. Sverige har i dag samma sjukskrivningsnivå som övriga Norden. Då, när Håkan Ericssons partikamrater regerade, var alltså sjukskrivningsnivån tredubbel jämfört med det nordiska snittet. Varje dag förtidspensionerades dessutom 140 människor, ofta för att aldrig komma tillbaka till arbetsgemenskapen.
Att över huvud taget ta mängden människor som är föremål för försäkrings- eller bidragsutbetalningar som intäkt för ett solidariskt samhälle är ett tankefel. Stödet ska finnas där för den som behöver det. Däremot får det aldrig bli ett mål i sig att förmånstagarna ska vara så många som möjligt. Eller jublar Ericsson över Åke Svenssons (S) rekordhöga socialbidragsutbetalningar?