LIBERAL KOMMENTAR
Det finns myter som är så seglivade att de tas för sanningar. Att ekonomin styr fördelningen av föräldraförsäkringen är en: Pappor tjänar i snitt mer än mammor, som tar ut en majoritet av föräldradagarna eftersom familjen då förlorar minst pengar. Åtgärd: Jämställdhetsbonus.
En förutsättning för att pengar är lösningen är dock att ekonomi är problemet, en tes som motbevisas i Försäkringskassans rapport ”De jämställda föräldrarna”. Där fastslås att den enskilt viktigaste faktorn för din andel av föräldraledigheten är ditt kön. Om mannen tjänar mindre och har lägre utbildning än kvinnan, tar han visserligen ut fler föräldradagar än om det är tvärtom, men mammorna tar konsekvent ut flest dagar – oavsett hur mycket familjen förlorar.
Om föräldraförsäkringen ses som en enskild företeelse, med barnpassning som enda syfte, är det inget problem. Då kan dagarna fördelas hur som helst: Allt till mamman, hälften var eller varför inte ta in farmor? Om man däremot sätter in den i en kontext är kvotering det enda rimliga.
Många par lever jämställt tills första barnet föds. Då, under föräldraledigheten, börjar plötsligt kvinnorna utföra klart mest av hemarbetet. Det är här det blir problem. Dels för att de sedan ofta börjar jobba deltid med sämre löneutveckling och lägre pension som följd, men också för att det bakom dubbelarbetandet finns stora sjukskrivningstal.
Om vi vet att ett ojämnt uttag av föräldraledigheten leder till en ojämn fördelning av hemarbetet, vilket genererar sjukskrivningar – som bekostas med skattepengar – kan vi då verkligen fortsätta låtsas att fördelningen av föräldradagarna är ett individuellt beslut utan samhälleliga konsekvenser? Eller, med andra ord: Ska vi ha en skattefinansierad socialförsäkring som för många kvinnor blir en direktbiljett till sjukskrivning?