I går presenterade Fastighetsbyrån prislistan för "Sverigevillan" 2011. Det är en lista över Sveriges kommuner, och vad en svensk genomsnittsvilla borde kosta där. Genomsnittvillan är byggd 1980, den har fem rum och kök fördelade på 140 kvadratmeter och tomten är på 900 kvadratmeter.
Den nyhet som pumpats ut är att skillnaderna ökar mellan billiga och dyra kommuner. Nu kostar en villa i Djursholm (dyrast) som 21 likadana villor i Älgarås (billigast).
Och Gotland? Inte billigast. Med ett pris på 2 750 000 kostar Gotlandsvillan som 7,64 villor i Älgarås (360 000). Så sent som i fjol kostade en villa på Gotland som 6,23 villor i Älgarås.
Om statistiken stämmer skulle den som köpte en villa här i fjol kunna sälja den i år och köpa en villa i Älgarås för vinsten. Och få gott om pengar över.
Det kan ju vara goda nyheter för dem som äger ett hus. Men ett problem för dem som vill ha ett.
Är det ett problem för gotlänningarna?
Hus på Gotland är dyrare än i exempelvis Varberg (2 500 000), Jönköping (2 500 000), Norrköping 2 350 000 och Växjö (2 200 000). Det handlar ändå om hyggligt stora och expansiva städer. Och Gotland är den region i Sverige som, med marginal, har den lägsta snittinkomsten.
Klart det är ett problem.
Bofasta, yrkesaktiva gotlänningar riskerar i förlängningen att marginaliseras på sin egen ö, när priserna drivs upp av dem som tjänat sina pengar på något annat sätt någon annanstans.
Detta är EN av anledningarna till att företagsklimatet på Gotland är viktigt. Till att vi behöver en dynamisk arbetsmarknad med framgångsrika företagare och arbetsgivare som är beredda att betala för och konkurrerar om arbetskraften.
Därför är det ett stort problem att vi fått en kommunledning som vill stärka kommunens oerhört dominerande ställning på arbetsmarknaden. Som inte vill släppa in entreprenörer i produktionen av offentligt finansierade tjänster. Som verkar mer intresserade av att bevara än att utveckla.