I måndags presenterade Vänsterpartiet sin valplattform inför riksdagsvalet i september. De rödgröna partierna, som ibland försöker att framstå som enade, går uppenbarligen inte ut med några gemensamma löften inför valet.
Det som lovas i valplattform är vanliga vänsterlöften. Som alltid utlovas guld och gröna skogar. Men det är tydligt att partiet har självförtroende. Partiledaren Jonas Sjöstedt är så inställd på att montera ner valfriheten i välfärden att han har lovat att inte stödja en regering som tillåter vinster.
Valplattformen slår fast den linje som partiet länge varit inne på, vilket gett det vind i seglen, nämligen att förbjuda vinster i välfärden. Skandalrubriker och vissa illasinnade företag har fått utgöra verklighetsbeskrivningen av den privata välfärdssektorn. Flera av dessa reportage har kvällspressen tvingats backa ifrån, då de har varit direkt felaktiga. Men då är skadan redan skedd.
Till skillnad från andra partier räds inte V att lova vad som helst. Bland annat ska det tillföras mer pengar till välfärden, massiva investeringar ska göras i den offentliga sektorn för att skapa fler arbetstillfällen och kvaliteten ska höjas inom alla områden. Förutom detta ska även föräldraförsäkringen kvoteras, mot föräldrarnas vilja. Friheten får stryka på foten.
Föga förvånande finns också löftet om att korta arbetstiden med i dokumentet. Sex timmars arbetsdag har länge varit en dröm för V. I Metro (8/4) står att läsa om hur de rödgröna partierna i Göteborg ska experimentera under ett års tid på en eller flera arbetsplatser, troligen inom äldreomsorgen.
Att detta riskerar att leda till ännu sämre bemanning verkar inte bekomma kommunalrådet Mats Pilhem (V). Här väger ideologin tyngre än situationen för de äldre.
Trots Vänsterpartiets nuvarande självförtroende lär partiet inte få det inflytande det hoppas på. Det finns allvarliga och djupa skillnader mellan Socialdemokraternas och Vänsterpartiets politik, inte minst den ekonomiska dito. Stefan Löfven har visserligen inte lyckats få ihop finansiering för allt han har lovat, men Sjöstedt försöker inte ens.
Att montera ned valfriheten i välfärden skulle inte bara medföra stora direkta kostnader, utan också indirekta i form av förlusten av hundratusentals arbeten vilket främst kommer att drabba kvinnor. Det kan knappast verka tilltalande för Löfven. Men om de någonsin ska kunna erbjuda ett regeringsalternativ med någon som helst trovärdighet kommer endera av dem att behöva ändra sig.
Det går bra att lova allt åt alla i ett valmanifest, men när löftena ska uppfyllas blir det problem. Precis som experimentet i Göteborg är det tydligt att V är ett parti där ideologin väger tyngre än verkligheten. Detta vet Löfven och därför har han fortfarande ingenting mer än ett regeringsalternativ utan regeringspolitik.