Hur kunde Usama bin Ladin i fem år vistas bara 50 kilometer från Pakistans huvudstad Islamabad och det på en plats med hög närvaro av militär och säkerhetstjänst?
Men kanske var det just därför det gick, så länge.
För i Pakistan är allt möjligt. Om det i något land i världen går att säga och göra olika saker så är det i Pakistan. Även de som ansvarar för landets säkerhet kan stå på en, två eller flera sidor samtidigt.
Illusioner och dubbelspel är förvisso inget unikt för de rika och mäktiga i detta land. Men för Pakistan är illusionen och de fromma förhoppningarna själva grunden för existensen.
Så var det innan brittiska Indiens delades 1947, under stort lidande, därför att muslimska ledare ansåg att muslimer inte kunde leva i säkerhet i ett land med hinduisk majoritet.
Och så har det varit sedan dess, när hopp om demokrati och välfärd stäckts av civila och militära politikers maktkamp, löftessvek och korruption i den egna gruppens intresse.
Visst, Pakistan är också motsatsen, med människor besjälade av kamp mot orättvisor, dåliga traditioner och modern etnisk och religiös terror.
Dock, tyvärr, det är uppenbart att de onda cirklar som i snart hundra år snurrat här mellan Centralasiens berg och Indiska oceanen har svårt att bli till goda cirklar.
Ta bara president Asif Ali Zardari. Under en tidigare regim satt han fängslad för korruption, begången när hustrun Benazir Bhutto var premiärminister. Han fick posten för att hustrun mördades. Det vanliga i Sydasien är annars att en död, gärna mördad, framstående manlig släkting öppnat vägen till toppen för kvinnor.
Frånsett detta är Zardari som sina civila och militära föregångare i toppen. De må säga rätt saker men har visat sig oförmögna att lyfta sitt land ur fattigdom, dels för att de tjänar de redan besuttnas (sina egna) intressen, dels därför att militären behållit kontroll över både politik och ekonomi.
Bara 50 procent av en raskt ökande befolkning, nu 190 miljoner, kan läsa och skriva. Pengar till militären anses viktigare än till skolan.
I den nya boken "Pakistan - upprorens land" (Norstedts) ges en bred bild av läget i landet. Författaren, Henrik Chetan Aspengren, historiker, bodde här i flera år. Han säger sig uppleva ett växande missnöje, över att landet inte fungerar som det borde enligt idealen från förr. Annars är det snarare slående att människorna härdar ut.
Namnet Pakistan är påhittat, på 1930-talet. Det kan uttolkas "det andligt rena folkets land", och rymmer bokstäver i namnen på några av de delar av Indien som muslimska nationalister ansåg borde skiljas från Indien i övrigt.
Det är i dag si och så med andlighet och sammanhållning. Att Pakistan ändå hankar sig fram kanske beror på att alternativet, en upplösning, vore ännu mycket värre.